tisdag 30 april 2013

Persona Non Grata:



Persona non grata
är latin och betyder: 

Icke önskvärd person.

Jo, det har ju hänt ibland.

Att man har kommit i kontakt 
med en persona non grata. 

Men oftast – i alla fall i mitt fall – så tar det onödigt lång tid innan
jag inser att det ligger till just så. Jag blir som liksom inte klok på mig själv.

Varför lyssnar jag inte på magkänslan på en gång?
Säger magen persona non grata så spelar det ingen
roll hur mycket jag försöker tycka om just den personen.

Det är och förblir en persona non grata hur jag än tänker
att jag ska gilla den. Det är bara som att bränna onödig energi.
Gillar man inte så gillar man inte. Som billiga ostar eller ett taskigt vin.


måndag 29 april 2013

Alkisar. Hassan. Muslimer:



I mitt förra liv tillbringade jag
1 vecka på Nämndemansgården.

Det är ett ställe för gamla -eller unga - alkisar i olika grader av fylleförfall.

Ja, nu är ju inte jag någon gammal alkis själv.
Föresten är alkisarna där i 29 dagar. Inte som
vi andra i bara 1 vecka. De är helt avskurna
från yttre världen de däringa fyllona i de 29 dagarna.
Varken TV, tidningar, telefon eller besök.

Ett slags hjärntvätt.
Mycket effektivt ställe.
Och jävligt dyrt ställe.

Jag var i alla fall där en vecka.
Under så kort tid blir man bara halvt hjärntvättad. Eller nåt.
Man får lära sig att det är en sjukdom. Att visst, alkisen beter sig
som en idiot – hen svinar runt och är kanske otrogen, men det finns en rimlig
förklaring. Man får också lära sig att sjukdomen har en viss ärftlig
betingelse. Man får träffa nyktra alkoholister. Man får gå på AA-möten
och man får gå på Alanon-möten. 

Den där veckan kostar ungefär som en tripp till Bahamas 
eller nåt. För att inte tala om vad man måste hosta upp som 
privatperson för fyllskallens 29 dygn.

Den där veckan lärde mig ett och annat.

Jag fick precis som alla andra som var där avhålla ett tysthetslöfte.
Det är ju ett och annat känt ansikte som passerar där. Ganska många
kända ansikten faktiskt. Ganska många i samhällets ”övre skikt” också,
om man nu tycker att det finns ett sånt. Men ni fattar vad jag menar i alla fall.
Det är ju ändå samma fyllevisa vare sig man är ett känt eller ett okänt fyllo.

Jag har lyssnat på många såna fyllehistorier. En del dråpligt roliga. Om fiiina Östermalmsdamer som ligger i ihopkrattade lövhögar på sina fiiina lantställen och
super med vinpavan gömd bland löven. Ja, jisses vad jag har fått höra storys.
Om jag inte hade hört dem direkt från dem som gjort dem, så hade jag knappt
trott på dem. Helt galna grejer som folk gör. En annan rik knös köpte ett hotell 
utomlands. Han söp upp flera miljoner på extremt kort tid på sitt nyköpta hotell.
Och lever ett helt annat liv idag.

Det var där jag träffade honom.
En man. En alkis. Just då nykter.

Vi kan kalla honom för bara en man.
Eller ja, vi kan kalla honom H. Eller
vad sjutton, vi kan kalla honom för Hassan.

Hassan var en bekantskap som jag alltid tänker på
när jag sprutar spolarvätska på bilrutorna.

Hassan drev en av Sveriges stora uteställen.
Många anställda. Mycket pengar. Mycket sprit.
Stället finns inte kvar idag. Men det var nog ett av de
finaste placen jag satt min fot på.

Hassan var muslim. Muslimer får inte dricka alkohol.
Det påpekade jag för honom. Vad som stod i Koranen liksom.

- Haha, skrattade Hassan. Jag är lika muslimsk som du är kristen.
- Ok, liksom.

Vi umgicks en del med Hassan och hans fru.
De hade två barn. En dotter och en son. Dottern bodde
på ett hem för gravt förståndshandikappade. Henne träffade vi aldrig.
Sonen var med sin mor och far till Turkiet på semester. Där blir den lilla
8-åriga pojken påkörd av en lastbil. Han dör direkt.

Jag försvarar inte de som dricker.

Men jag tänker att det väldigt ofta finns orsaker.
Orsaker som gör så jädra ont inuti fyllisen, så att
en del av dem helt enkelt måste självmedicinera sig bara för att stå ut.

Jag tänker som sagt alltid på Hassan när jag sprutar på spolarvätska.
Han brukade dra in doften, och han tyckte alltid att det luktade så gott.
Av alkohol. Av sprit. Av forna tiders alkoholintag.

Det senaste jag hörde, var att han var tillbaka på sin vanliga
självmedicinering igen. Och ja, jag har viss förståelse för det.

Jag ger oftast en extra slant till just tiggande fyllgubbar på stan.
Jag fattar ju att slantarna går direkt in på Bolaget. Men jag tänker
att pengarna förhoppningsvis hinner slira förbi fyllisens strupe innan, så att
han hinner få i sig lite självmedicinering och lindra det onda på insidan.

Livet är för jädrigt mot en del.



söndag 28 april 2013

Möbler Till Utelivet:

De är så fina! Jag är så nöjd! 6 st inhandlade jag samt...

...åtta stycken jättekrukor för mindre träd köpte jag, och...

...två fina teakbänkar och fyra teaklyktor.

En soffa och två fåtöljer. Grushög, gamla stegar och sågbock köptes inte!

Kan man bli annat än nöjd...

...när såna här godbitar kommer hem.
Trädgårdsmöbelshopping. Big time.

Det blir ju lite allt på en gång när jag handlar nuförtiden. 
Häromdagen kom ett jättelass från DHL med 30 kollin. 

Fattar ni vad mycket emballage det är kring 30 kollin? 

Kartong, plast, frigolit, skit och drit. 
Tomas är på väg till Sysav just nu med 
allt mög. Ja, för ni menar väl inte att JAG 
ska åka till nån himla sopstation och befatta 
mig med sånt? Nä, just det.

Jag lovar att lägga ut snygga bilder 
sen när allt är på plats och allt har 
piffats och fixats med av mig. 

SÅNT fiffande håller jag på med när 
Tomas åker på äckelärenden.

Exakt NÄR kommer NI och umgås i våra nya möbler? 

Du, NÄR du kommer - glöm för 
Guds skull inte champagnen!

lördag 27 april 2013

Nu Lugnar Du Ner Dig!:


En häst?



Ni vet hur det ser ut när
galopphästar kallas till start.
Gonggongen plingar, eller nåt.

- Alla hästar in i startfållan, vrålar nån upphetsad speaker.

Så står de där och frustar och trampar.
Med flåsande uppspärrade näsborrar och
ångande pälsar. Manarna fladdrar och man
kan se deras vilda ögonvitor. Deras hovar skrapar
hårt och otåligt i gruset. De är ivriga att komma iväg.

Precis så känner jag mig nu!
Jag är den frustande galopphästen.
Jag står redo med hovarna otåligt skrapandes i gruset.

Nu! Nu! Nu! Måste något hända.

Jag vill göra något nytt. Jag är otålig.
Jag tröttnar på allt. Så himla fort. Varför
kan jag inte bara göra som de flesta andra.
Sitta still och vara nöjd.

Jag tänker att jag ska prata allvar med mig själv:

- Sitt för Guds skull still i båten din otåliga människa!
- Varför är du aldrig nöjd!
- Vad i hela friden är det du jagar efter hela tiden!
- Nu lugnar du ner dig!

Allt det där VILL jag säga till mig själv.
Och allt det där SÄGER jag till mig själv också.
Men det hjälper inte. Hon som det sägs till, hon lyssnar inte.
Undrar om hon HÖR dåligt!

Jag kommer snart spränga startfållan och som en galen
galopphäst skena ut på banan. Jag vet egentligen exakt
vad jag vill. Jag har bara inte fnulat ut hur jag ska komma dit.

Åh, Gud hjälpe mig.
När ska kroppen lugna ner sig så att sinnet får lite frid.

Eller kanske är det så tråkigt då om jag lugnar ner mig, så jag
liksom ramlar baklänges och självdör litegrann. Av ren och skär
tristess så skrumpnar jag ihop som ett gammalt äppelkart.

Jag är nog en jädra pina att leva med.
Vem orkar leva med en skenande häst liksom.
Fast kanske hellre det än ett trött gammalt ök.

fredag 26 april 2013

Jag - en Fin och Bra Mamma?:



Jag hotar och 
mutar mina barn. 

Alltid.

Vi hade väldigt svårt att få barn.
Vi försökte i många, många år.

Med många, många tårar och mycket, mycket
besvikelse som följd. Varje månad den där jädra
mensen kom som en förbannade syndaflod så var
det stor gråt och stor förtvivlan hemma.

Men i alla fall.

Tillslut fick vi tre fina och härliga
flickor. Nåja, dom är ju det ibland ändå.

Jag minns att innan vi fick barn så hade jag
väldigt höga krav på mig själv hur jag minsann
skulle bli och vara som mamma.

Jamen ni fattar, jag skulle minsann inte ha några
snoriga bonnungar i några slabbiga gummistövlar.
Inte heller skulle de ha fula reklamtröjor på sig eller
massa gräsliga Disneyfigurer eller annat. Vi skulle
göra underbara saker tillsammans. Jämt. Vi skulle
äta mysiga middagar och alla skulle vara harmoniska
och snälla mot varandra.
Jag skulle minsann aldrig hota och muta mina barn heller.
Nej, minsann. Jag var ju bara alldeles för bra för att sjunka så lågt.
Jag skulle ju förstås PRATA pedagogiskt med mina barn.

Eller hur.

Hur dum i hela huvet får man vara.

Har du barn?
Har du små barn?
Har du tonårsDÖTTRAR?

Då VET du hur det hålls på.
Det argumenteras, diskuteras,
skriks och gråts. Det är scener härhemma ibland
så After Darks värsta dramaqueen kan slänga sig i väggen!

Och DET ENDA jag gör är just att:
Hota och muta mina barn!!

- Om du inte kommer hem i tid så kan du glömma…
- Om du är snäll och hjälper till med det och det så betalar jag dina…
- Jag betalar ditt frisörbesök om du hjälper mig…
- Antingen följer du med när vi ska till mormor annars kan du glömma…
- Det blir inget Bolibompa innan du har…

Va?!!
Fattar ni. Ständiga hot, mutor, lock och pock.
Ja, så nu vet ni hur fantastisk jag är som mamma.

Det är väldigt lätt att vara en perfekt
förälder innan man blir en på riktigt.

torsdag 25 april 2013

Ta Hand Om Mig:


Ni måste ju komma hit och pyssla om mig. Fattar ni väl!


Idag är jag sjuk.
Och då ska ni tycka synd om mig.
Fattar ni?

Ni ska till exempel ge mig
choklad, blommor, glassiga
magasin och barnvaktshjälp.

Ni ska också puffa mina kuddar,
ge mig fjärrkontrollen när jag skriker
efter den, hämta vatten och koka the.
Förstått?

Seså! Någon frivillig?

onsdag 24 april 2013

Hon är ju för Liten:

Den här lilla Ljuvelen är väldigt redo.

De här små söta fötterna ska snart gå i skolan.

Den lilla Ljuvliga Ljuvelen är väldigt redo 
för en hälsa-på-dag i skolan med mamma.

Jag vill inte!

Men Astrid vill!

Ok då. Vi kan TITTA på några nya skolor.
Men. Hon ska väl inte börja skolan. Inte än.

Hennes mamma är nämligen: Inte Redo.

Jag får så ont i själen när jag tänker på att 
det är den sista lilla flickan som nu är på gång 
att inte vara en liten flicka längre. Till hösten är det dags.

Astrid är väldigt redo.
Hennes mamma är väldigt o-redo.

tisdag 23 april 2013

Inte Showa Off:


Shoppingbil?



Alla hundar och ungar får ju inte plats. 
Hrm. Tråkigt - för DEM.
Men JAG och en shoppingvän får plats. Det är ju ändå viktigast.


Jag vill byta bil.

Eller…

… jag måste byta bil.

Nu när vi bor bland små trånga och mysiga gränder
så funkar det inte längre med en stor Volvo XC90.

Det är som att ratta runt med en elefant i en porslinsaffär
att försöka styra med det där stora åbäket till bil.

Nä, ny bil får det bli.

Liten bil.
Väldigt liten bil.
Väldigt pyttepytteliten bil.

Men, och det är nu det kommer till en del funderingar.
Jag har inget som helst behov av att showa off.

En del män – vi nämner ju förstås inga namn på den här
snällbloggen, eller hur – men en del män som jag har pratat
med, de tycker att jag såklart ska ha en fet Porsche
eller en fläskig Mercedes.

Men varför i hela friden
skulle jag vilja ha det för?

Jag vet vad jag vill ha.
Jag vill en sån här bil.

- Den är liten.
- Den är söt.
- Den har fin färg (det är ju ändå det viktigaste).
- Det är en cab.

Jag ser framför mig, hur jag och någon vän som precis som jag själv älskar att åka runt på Österlen en fin och solig dag, hur vi sitter i min lilla minibil. Vi har fulsnygga skinnmössor med öronlappar på oss, eller kanske har en av oss en fin sjal som skyddar mot blåst i håret. Sjal är också bra. Vi åker runt till loppisar, vi går på auktioner, vi besöker små pittoreska lantbutiker, vi fikar och vi lunchar på mysiga små ställen efter vägen.

Det ska vi ju såklart göra i en cab.
Det ska vi ju såklart göra i en sån här fin liten Minicooper.
Eller hur?

Ska´ru hänga me!



måndag 22 april 2013

Tårar Rinner. Skräck Kommer:



Jaha, och här sitter
jag och gråter lite.

Men lilla vän vad är det som har hänt, tänker du.
Har du slut på chokladen eller vad är det för fel?

Jo, jag gråter lite stillsamma tårar därför att:

Jag just har fått min första recension.
Av en som läser stora verk av riktiga författare.
Han har läst. Så nu gråter jag lite.

Det stod så här i meddelandet jag fick:

” Läst och fängslats av din mycket starka text. 
Bör definitivt delas med övriga världen! Bra! 
Har tankar om dramaturgiska kurvor, vändpunkter, 
övergångar och andra teknikaliteter som jag mer än 
gärna delar med mig av när jag kommer hem i mitten 
av veckan. Ett mycket gott och viktigt arbetet, Carola. Verkligen! ”

Jag skakade när jag läste det. Sen kom tårarna.

Det är så nära mig det här.
Så totalt självbiografiskt.
Så totalt utlämnande.

Jag är så in i helvete rädd och ganska så förskräckt
och kanske lite, lite glad också. Men mest är jag nog
bara rädd. Och så tänker jag: Fy fan för mig! Vad är det
för snöbollseffekt jag har satt i rullning egentligen?

Ena stunden tänker jag att jag ska dra tillbaka alltihop.
Bara ångra mig. Det måste man väl få göra. Fast ibland
när jag är lite mer styv i korken då säger jag till mig själv:

– Kör nu din gamla get! Det är så dags att ändra sig NU.

söndag 21 april 2013

Jag trodde jag var SNYGG:



 
Fulbyxor? Till fula rumpor. Såna rumpor som ingen tittar på.

-         Har du köpt nya jeans mamma?
-         Ja, tycker du dom är snygga, säger jag hoppfullt.
-         Det spelar väl ingen roll hur dina byxor ser ut. 
       Du är ju så gammal, det är ju ändå ingen som tittar på dig.

lördag 20 april 2013

Fucking Lycka:

Helst mörk. Helst 85%. Men är det kris så är det. Då går det väl med kakaofettsäckel.


Vet ni vad riktig lycka är?

Jo, det är när man är så godissugen
att man förnedrar sig och rotar runt
som en desperado i alla skåp och lådor.

Man sliter upp allt man kan hitta i
sin jakt på NÅGOT med socker i.

Tillslut är man så sockerabstinent att man är på gång
att stoppa i sig en vanlig äcklig sockerbit att suga på.

Men det är DÅ man ser den!

Bakom fåtöljen i köket ser man en liten, liten bit
av ett gult maraboupapper sticka fram. Man kastar
sig raklång på golvet.
Man sliter fram pappret.
Man knycklar upp det.
Och där ligger TVÅ (2!) oätna rutor choklad kvar!

Med bara lite hundhår och bara lite damm på sig.
Man borstar bort hundhåren och dammet lite slarvigt.
För nu är det bråttom att få in sockret i munnen. Så stoppar
man i sig sin dyrbara skatt. Man ignorerar fullständigt eventuellt
medföljande ludd mellan tänderna.

Man känner smaken av choklad i munnen.
Man njuter som om man hade …
Man har den där ljuvliga saken i munnen.
Man stönar lite av ren och skär chokladorgasm.
Aromen fullkomligt exploderar i munnen!

DET är riktig lycka det!
För er som inte visste det.




fredag 19 april 2013

Jag Måste Banta:

En bit av äckleriet som liksom hänger över kanten måste bort. Så jag kommer i...

...den här lilla rackaren!



Det är skönt att skylla ifrån sig.

Som nu. 
Jag tänker att jag måste banta. 

Igen. 

Fy fasiken vad jag är trött på att varje år prova
kläderna från förra säsongen och inse att
klänningsjäveln fortfarande sitter för tajt.

De fina tunna spagettibanden på min dyrklänning som i min
fantasi skulle gå så snyggt omlott på min solbrända rygg, de  
jädra banden de FÖRSVINNER in i ryggen när jag provar!
Va!? Hur är det möjligt. Vart tar de vägen?

Så nu ska jag banta.
Typ 5 kilo.

Jag menar hur svårt kan det vara.
På Biggest Loser bantar de ju bort
15 kilo på en eftermiddag.

Och det är DÅ det här med
banteriet blir alla ANDRAS fel.

Så här:

Jag började banta i måndags. Gick som en dans.
Bara proteiner hela fucking dagen. Tisdagen börjar precis lika bra.
Men det här var ju ingen match. Varför är folk tjocka när det är såhär
himla lätt att banta?

Men sen händer det!

Att ANDRA kommer och
förstör för mig och min klänning.

Min vän Calle kommer på besök. Mitt på tisdagen står han
där utanför min dörr. I handen håller han en fin vit kartong
med ett fint vitt snöre runt.

OCH I KARTONGEN FINNS PRINSESSTÅRTA!!

Va? Har ni hört på maken, siken fräckhet.
Och jag som älskar den gröna fiberbefriade saken.
Så ja, jag åt upp en stor fet bit. Han behövde inte ens be mig.
Inte ens truga faktiskt.

Ja, och så var den dagen körd. Och då var det ju ändå
redan tisdag och då är det nästan lika bra att ta och skita
i det här med banteriet för den här veckan.

Sen kom onsdag och två dagar är redan pajade, och 
så blev det torsdag bara sådär. Då ÄR det ju verkligen 
för sent. Eller hur. Och idag ska jag på långlunch med 
CanCan Interiör och DÅ kan jag ju inte banta. Jag kan 
ju inte sitta där och suga på ett salladsblad.

Så det här med banteriet:
Det tror jag att jag tar och skiter i.

torsdag 18 april 2013

Pissar Nästan i Brallan:







När jag var liten så blev jag 
ibland så rädd för en del vuxna 
att jag höll på att kissa på mig. 

För att just det inte skulle hända, 
så brukade jag stoppa handen mellan 
benen och hålla emot kisset allt vad jag kunde.

Jag tänker på just såna hålla-emot-kisset-grejer nu.
Om jag nu någon gång ska komma till skott och
skicka iväg mitt manus.
Om det nu någonsin blir antaget.
Tänk om jag då blir kallad upp till förlaget på nåt
slags personligt möte, eller hur det nu funkar.

Då tänker jag att jag kommer stå där och vara så himla rädd.
Så himla rädd så jag nästan pissar på mig som när jag var liten.
Då vill jag ju stoppa ner handen och hålla emot kisset igen.

Men ja, jag tänker att det skulle nog inte vara så bra för mig.
Det skulle nog inte se så bra ut för min image.
Jag tänker att; hur skulle det se ut, om jag stod där och höll
handen mellan benen mitt framför Herr Förlagsredaktör och allting.

Sånt tänker jag på.

Joråsåatt. Såna problem har jag.

onsdag 17 april 2013

Hjälp Mig. Snälla!:



Jag står inte ut längre!
Ni måste hjälpa mig!

Jag våndas, jag lider, jag trampar runt.
Jag orkar snart inte med det här mer.

Igår gav jag mitt bokmanus till Calle.
Han ska läsa det i Italien över helgen.
På söndag kommer han hem.
Då har han läst. Då får jag min första dom.

Men jag står inte ut. Det är för långt till söndag.

Jag bara måste få era ”vanliga” läsares åsikter.
Snälla du, orka läs detta första kapitel i min bok.

Och du, LOVA mig en sak:
skriv en kommentar till mig!

Säg om det är skit! Säg om det är det sämsta dynga du läst!
DIN åsikt är livsviktig för mig! 
Så snälla du, ge mig en kommentar.

Nu kommer jag trycka på publicera-knappen och låta det gå ut till er.
Jag kommer ångra mig direkt. Jag kommer känna mig sjuk av oro
till den första kommentaren från er kommer. 
Åh, fy fan för mig själv, jag orkar inte med det här.



 

Lillis och jag

      Lillis är sju år och har bärnstensfärgat hår, säger mamma.
Jag är sju år och har blont stripigt hår, säger mamma.

Vi går i samma klass på Gärdeskolan.
Vi har trädgårdar som gränsar till varandra.
Vi har gjort ett hål i häcken mellan våra trädgårdar.
Vi kryper till varandra genom hålet.
Vi bor utanför Stockholm.

Två flickor. Ett villakvarter.
Lummiga trädgårdar. Snirkliga grusvägar.
Idylliska trähus. Lyckliga familjer.

Lillis och mitt liv är olika. Våra liv är oidylliska.
Lillis och jag har varandra. Hon är min bästa vän.




Piss i slasken

Lians piss rann med ett ljudligt kluckande rätt ner i köksvaskens avlopp. Det stack i näsan av den kväljande doften från den kroppsvarma vätskan. Stanken studsade mellan väggarna i kökets kvava och sommarvarma middagsluft. Det killades lite i näsan av den fräna doften.
Lian hade stoppat bägge händerna under låren när hon satt på diskbänken och släppte ut sitt piss. Urinen stänkte runt bland kantstötta kaffekoppar, urdruckna ölburkar och allt det andra odiskade som trängdes på köksbänken. Lian gillade nog inte att bli kall om låren när hon pissade, det var nog därför hon hade kört in sina händer under benen.

Utanför köksfönstret sommarregnade det stilla. Regnvattnet bildade långa snirklande rännilar som sakta letade sig nedför fönsterrutan. Vattnet samlades i små oregelbundna pölar på den avskavda fönsterskärmen utanför glaset.

Om man tittade ut genom Lillis köksfönster kunde man se gaveln på vårt hus. Vårt hus var en enplansvilla byggd i sten. Vårt hus var målat i en diarrébeige färg. Det såg smutsigt och fult ut. Jag blev inte glad i magen. Jag blev inte alls glad i magen av vårt bajsfärgade fulhus som låg på andra sidan fönstret.

Därinne som inte bara mamma och jag bodde.

Regnet fortsatte oavbrutet att strila utanför fönstret. Här inne hos Lian i köket var det varmt och tryggt. Allt var som vanligt och det kändes skönt. Det var mysigt att sitta inne i värmen i köket och bara vara med Lillis och Lian. Det var någonting med stämningen hemma hos Lillis som fick kroppen att sakta komma till ro. Sådär skönt inuti sig. Nästan som om hjärtat slog lite långsammare och blodet rann stillsammare i ådrorna. Jag brukade fantisera om att både blodet och jag fick lugna ner oss lite när vi var hos hemma Lillis.

Det var ett ljummet och skönt sommarregn som stilla och oavbrutet pågick utanför fönstret. Ett regn som det ändå var härligt att vara i. Man blev lite lagom blöt och man kunde vara ute länge innan det våta hade trängt helt igenom alla ens kläder. Och inte ens då när kroppen blir helt genomvåt så fryser den. Det är bara skinnet som knottrar sig lite.

Vid köksbordet satt jag och min bästa kompis Lillis och åt mellis. Vi hade precis kommit hem från skolan och vi hade bägge två rejält med kurr innanför skinnet på våra magar. Vi var våtrufsiga i håret och vi var regnblöta om våra tunna tröjor efter den korta språngmarschen hem från skolan.

Dagens mellis bestod av ett halvt paket Mariekex som vi sköt fram och tillbaka mellan oss över bordet. Vi drack kylskåpskall fetmjölk rätt ur Tetrapacket till melliskexen. Vi drack varannan gång ur paketet. De runda och gyllengula Mariekexen bredde vi margarin på genom att dra dem runt, runt direkt i margarinpaketet.

Det var skönt att vara hos Lillis. Hemma hos mig, inne i det diarrébruna huset på andra sidan häcken hade vi aldrig fått för oss att kladda med några Mariekex direkt i paketet. Men här var det ingen vuxen som sa något. Eller ens märkte något. Lillis mamma verkade på något märkligt sätt inte se när vi gjorde något som vi visste inte var så bra att göra. Vi visste att vi borde använda smörkniv och vi visste att vi borde ta fram var sitt glas och hälla upp mjölk i, och absolut inte dricka direkt ur tetran. Men det var något som var skönt och avslappnat med att inte göra det man borde göra. Att bara våga dricka mjölk direkt ur tetrapaketet och det när en vuxen såg på, det var så härligt busigt och det var så härligt avslappnat att göra det. Här uppförde vi oss lite som vi själva tyckte passade bra att uppföra sig när man var två sjuåriga flickor. Jag kände mig trygg i magen och varm i kroppen av allt det lugna.

Lillis mamma hade pissat färdigt och tog sats med båda händerna mot den buckliga diskbänkskanten och hoppade med ett vant knix ner från vasken. Jag såg från min plats vid köksfönstret hur några kissdroppar hängde kvar i det blonda könshåret mellan hennes ben. Det såg nästan ut som äppeljuicedroppar som hängde där och glänste. Lian brydde sig aldrig om att torka sig när hon hade pissat. Det visste jag sen förut.
Jag kände också igen det där med att strunta i att torka sig när man hade kissat. Kisset torkades ändå av mot trosorna. Det var bara onödigt arbete, liksom.
Lian spolade i kökskranen tills kisset hade runnit undan ur avloppet och lukten var borta.

Jag tog under tiden ett nytt Mariekex och körde ner det i margarinpaketet. Jag snurrade det noggrant runt, runt i den allt kladdigare sörjan på botten. Jag tog upp kexkladdet och inspekterade att det var ordentligt insmort med margarin överallt.
Jag tittade bort mot Lian och såg hur en ensam droppe av Lians kiss sakta plöjde sig nedåt på den avskavda köksluckan under vasken. Lian följde mig med blicken och så såg hon kissrinnet hon också. Hon drog raskt till med sitt ben mot köksluckan och torkade bort kissdroppen med framsidan av låret. Nu var den förrymda kissdroppen på hennes slitna jeans istället, som en mörkare kissprick i tyget.

-         Jaha, tjejer, sa Lian glatt medan hon drog in sin skinntorra, platta mage och knäppte sina tajta jeans samtidigt, vad ska två sådana här söta flickor hitta på idag då?

Lian tog ett litet extrasteg på köksgolvet med sina nakna fötter samtidigt som hon pratade med oss. Det var nästan som om hon tappade balansen lite. Så tittade hon på oss med ljusblå, gladsnälla och lite simmiga ögon. Hon brukade ta sådana där lustiga små dans- och sidosteg ganska ofta. Det såg roligt ut.

-         Vi ska ut och leka Burken i Elverkets trummor, sa vi glatt i kör.

Vi grabbade åt oss en handfull av kexen som var kvar, och så sprang vi glatt ut i hallen. Som på ett tyst kommando hoppade vi samtidigt i våra likadana blommiga träskor. Träskorna hade mamma köpt åt mig och Lillis på matvaruaffären i Sollentuna Centrum en gång när det var rea där. De hade legat massor av träskor i en stor hög på golvet i affären. Vi hade fått välja varsitt par och vilken färg vi ville. Det fanns både orange med blommor och vita med blommor. Vi valde likadana orangefärgade med vita blommor på. Det kändes höra-ihop-bra att ha likadana träskor på sig. Jag valde samma storlek som Lillis också, fast den storleken egentligen var för liten för mig. Jag krökte på tårna så mycket jag bara kunde så att mamma inte skulle märka att jag egentligen behövde ett par storlekar större. Nu var våra likadana träskor på våra fötter när vi stod i Lillis hall, fast mina hälar hängde lite utanför därbak men det gjorde inte så mycket.

Den lite rangliga ytterdörren hemma hos Lillis slog igen med en smäll bakom våra ryggar när vi hade försvunnit ut genom dörren. Glasrutan i dörren skallrade till en aning av vår omilda behandling innan den hoppade tillbaka på sin vanliga tilltänkta plats igen.

Ute hade det nästan slutat regna, och luften kändes skönt fuktig att andas in. Jag stannade till en sekund på översta trappsteget. Alldeles stilla stod jag och drog in den regnfuktiga luften. Långt in i näsborrarna och ända djupt ner i botten på magen lät jag regnluften landa. Det kändes rent. Som att bli rengjord och tvättad på insidan av fuktigt regn. Undrar om man kunde kalla nyregnad luft som man andades in för att man blev duschad på insidan. Det kändes i alla fall som en insidesdusch på min insida. Jag var glad i magen nu.

Lillis mamma hette Lian, eller kanske hette hon något annat. Något riktigt namn, men alla kallade henne Lian, så då gjorde vi det också. Lian var alltid vacker som en ängel, tyckte jag. Hon hade långt blont hår som liksom rann ner på ryggen på henne. Jag tyckte att hon var obeskrivligt ung och vacker, mycket yngre än min egen mamma.

Min mamma hade fyllt trettio år för en tid sedan och då var man ju ganska gammal ändå. Hur gammal Lian var visste jag inte riktigt, men att hon var yngre än min egen mamma det tänkte jag att hon måste vara. Det var nog bara unga mammor som dansade för gubbar hemma i sina vardagsrum. Och det var nog säkert bara unga mammor som tog snedsteg sådär lustigt och roligt som Lian gjorde hemma hos dem också.
Lian var nästan alltid glad och hon skojade nästan alltid med oss och det gjorde väl inga gamlingar ändå. Hon brukade ganska ofta ta sina roliga snedsteg och då passade hon på att sjunga lite för oss också.