Jag står inte ut längre!
Ni måste hjälpa mig!
Jag våndas, jag lider, jag trampar runt.
Jag orkar snart inte med det här mer.
Igår gav jag mitt bokmanus till Calle.
Han ska läsa det i Italien över helgen.
På söndag kommer han hem.
Då har han läst. Då får jag min första dom.
Men jag står inte ut. Det är för långt till söndag.
Jag bara måste få era ”vanliga” läsares åsikter.
Snälla du, orka läs detta första kapitel i min bok.
Och du, LOVA mig en sak:
skriv en kommentar till mig!
Säg om det är skit! Säg om det är det sämsta dynga du läst!
DIN åsikt är livsviktig för mig!
Så snälla du, ge mig en
kommentar.
Nu kommer jag trycka på publicera-knappen och låta det gå ut till er.
Jag kommer ångra mig direkt. Jag kommer känna mig sjuk av oro
till den första kommentaren från er kommer.
Åh, fy fan för mig själv, jag orkar inte med det här.
Lillis och jag
Lillis är sju år och har
bärnstensfärgat hår, säger mamma.
Jag är sju år och har blont
stripigt hår, säger mamma.
Vi går i samma klass på
Gärdeskolan.
Vi har trädgårdar som gränsar
till varandra.
Vi har gjort ett hål i häcken
mellan våra trädgårdar.
Vi kryper till varandra genom
hålet.
Vi bor utanför Stockholm.
Två flickor. Ett villakvarter.
Lummiga trädgårdar. Snirkliga
grusvägar.
Idylliska trähus. Lyckliga
familjer.
Lillis och mitt liv är olika.
Våra liv är oidylliska.
Lillis och jag har varandra. Hon
är min bästa vän.
Piss
i slasken
Lians piss rann med ett ljudligt kluckande
rätt ner i köksvaskens avlopp. Det stack i näsan av den kväljande doften från
den kroppsvarma vätskan. Stanken studsade mellan väggarna i kökets kvava och sommarvarma
middagsluft. Det killades lite i näsan av den fräna doften.
Lian hade stoppat bägge händerna
under låren när hon satt på diskbänken och släppte ut sitt piss. Urinen stänkte
runt bland kantstötta kaffekoppar, urdruckna ölburkar och allt det andra odiskade
som trängdes på köksbänken. Lian gillade nog inte att bli kall om låren när hon
pissade, det var nog därför hon hade kört in sina händer under benen.
Utanför köksfönstret sommarregnade
det stilla. Regnvattnet bildade långa snirklande rännilar som sakta letade sig
nedför fönsterrutan. Vattnet samlades i små oregelbundna pölar på den avskavda fönsterskärmen
utanför glaset.
Om man tittade ut genom Lillis
köksfönster kunde man se gaveln på vårt hus. Vårt hus var en enplansvilla byggd
i sten. Vårt hus var målat i en diarrébeige färg. Det såg smutsigt och fult ut.
Jag blev inte glad i magen. Jag blev inte alls glad i magen av vårt bajsfärgade
fulhus som låg på andra sidan fönstret.
Därinne som inte bara mamma och jag bodde.
Regnet fortsatte oavbrutet att strila
utanför fönstret. Här inne hos Lian i köket var det varmt och tryggt. Allt var
som vanligt och det kändes skönt. Det var mysigt att sitta inne i värmen i
köket och bara vara med Lillis och Lian. Det var någonting med stämningen hemma
hos Lillis som fick kroppen att sakta komma till ro. Sådär skönt inuti sig.
Nästan som om hjärtat slog lite långsammare och blodet rann stillsammare i ådrorna.
Jag brukade fantisera om att både blodet och jag fick lugna ner oss lite när vi
var hos hemma Lillis.
Det var ett ljummet och skönt sommarregn
som stilla och oavbrutet pågick utanför fönstret. Ett regn som det ändå var
härligt att vara i. Man blev lite lagom blöt och man kunde vara ute länge innan
det våta hade trängt helt igenom alla ens kläder. Och inte ens då när kroppen blir
helt genomvåt så fryser den. Det är bara skinnet som knottrar sig lite.
Vid köksbordet satt jag och min
bästa kompis Lillis och åt mellis. Vi hade precis kommit hem från skolan och vi
hade bägge två rejält med kurr innanför skinnet på våra magar. Vi var våtrufsiga
i håret och vi var regnblöta om våra tunna tröjor efter den korta
språngmarschen hem från skolan.
Dagens mellis bestod av ett halvt
paket Mariekex som vi sköt fram och tillbaka mellan oss över bordet. Vi drack
kylskåpskall fetmjölk rätt ur Tetrapacket till melliskexen. Vi drack varannan
gång ur paketet. De runda och gyllengula Mariekexen bredde vi margarin på genom
att dra dem runt, runt direkt i margarinpaketet.
Det var skönt att vara hos
Lillis. Hemma hos mig, inne i det diarrébruna huset på andra sidan häcken hade
vi aldrig fått för oss att kladda med några Mariekex direkt i paketet. Men här
var det ingen vuxen som sa något. Eller ens märkte något. Lillis mamma verkade på
något märkligt sätt inte se när vi gjorde något som vi visste inte var så bra
att göra. Vi visste att vi borde använda smörkniv och vi visste att vi borde ta
fram var sitt glas och hälla upp mjölk i, och absolut inte dricka direkt ur tetran.
Men det var något som var skönt och avslappnat med att inte göra det man borde
göra. Att bara våga dricka mjölk direkt ur tetrapaketet och det när en vuxen
såg på, det var så härligt busigt och det var så härligt avslappnat att göra
det. Här uppförde vi oss lite som vi själva tyckte passade bra att uppföra sig
när man var två sjuåriga flickor. Jag kände mig trygg i magen och varm i
kroppen av allt det lugna.
Lillis mamma hade pissat färdigt
och tog sats med båda händerna mot den buckliga diskbänkskanten och hoppade med
ett vant knix ner från vasken. Jag såg från min plats vid köksfönstret hur
några kissdroppar hängde kvar i det blonda könshåret mellan hennes ben. Det såg
nästan ut som äppeljuicedroppar som hängde där och glänste. Lian brydde sig aldrig
om att torka sig när hon hade pissat. Det visste jag sen förut.
Jag kände också igen det där med
att strunta i att torka sig när man hade kissat. Kisset torkades ändå av mot
trosorna. Det var bara onödigt arbete, liksom.
Lian spolade i kökskranen tills kisset
hade runnit undan ur avloppet och lukten var borta.
Jag tog under tiden ett nytt Mariekex
och körde ner det i margarinpaketet. Jag snurrade det noggrant runt, runt i den
allt kladdigare sörjan på botten. Jag tog upp kexkladdet och inspekterade att
det var ordentligt insmort med margarin överallt.
Jag tittade bort mot Lian och såg
hur en ensam droppe av Lians kiss sakta plöjde sig nedåt på den avskavda köksluckan
under vasken. Lian följde mig med blicken och så såg hon kissrinnet hon också.
Hon drog raskt till med sitt ben mot köksluckan och torkade bort kissdroppen
med framsidan av låret. Nu var den förrymda kissdroppen på hennes slitna jeans
istället, som en mörkare kissprick i tyget.
-
Jaha, tjejer, sa Lian glatt medan hon drog in sin skinntorra,
platta mage och knäppte sina tajta jeans samtidigt, vad ska två sådana här söta
flickor hitta på idag då?
Lian tog ett litet extrasteg på
köksgolvet med sina nakna fötter samtidigt som hon pratade med oss. Det var nästan
som om hon tappade balansen lite. Så tittade hon på oss med ljusblå, gladsnälla
och lite simmiga ögon. Hon brukade ta sådana där lustiga små dans- och sidosteg
ganska ofta. Det såg roligt ut.
-
Vi ska ut och leka Burken i Elverkets trummor, sa vi
glatt i kör.
Vi grabbade åt oss en handfull av
kexen som var kvar, och så sprang vi glatt ut i hallen. Som på ett tyst kommando
hoppade vi samtidigt i våra likadana blommiga träskor. Träskorna hade mamma
köpt åt mig och Lillis på matvaruaffären i Sollentuna Centrum en gång när det
var rea där. De hade legat massor av träskor i en stor hög på golvet i affären.
Vi hade fått välja varsitt par och vilken färg vi ville. Det fanns både orange
med blommor och vita med blommor. Vi valde likadana orangefärgade med vita blommor
på. Det kändes höra-ihop-bra att ha likadana träskor på sig. Jag valde samma
storlek som Lillis också, fast den storleken egentligen var för liten för mig.
Jag krökte på tårna så mycket jag bara kunde så att mamma inte skulle märka att
jag egentligen behövde ett par storlekar större. Nu var våra likadana träskor
på våra fötter när vi stod i Lillis hall, fast mina hälar hängde lite utanför
därbak men det gjorde inte så mycket.
Den lite rangliga ytterdörren hemma
hos Lillis slog igen med en smäll bakom våra ryggar när vi hade försvunnit ut
genom dörren. Glasrutan i dörren skallrade till en aning av vår omilda
behandling innan den hoppade tillbaka på sin vanliga tilltänkta plats igen.
Ute hade det nästan slutat regna,
och luften kändes skönt fuktig att andas in. Jag stannade till en sekund på översta
trappsteget. Alldeles stilla stod jag och drog in den regnfuktiga luften. Långt
in i näsborrarna och ända djupt ner i botten på magen lät jag regnluften landa.
Det kändes rent. Som att bli rengjord och tvättad på insidan av fuktigt regn.
Undrar om man kunde kalla nyregnad luft som man andades in för att man blev
duschad på insidan. Det kändes i alla fall som en insidesdusch på min insida.
Jag var glad i magen nu.
Lillis mamma hette Lian, eller
kanske hette hon något annat. Något riktigt namn, men alla kallade henne Lian,
så då gjorde vi det också. Lian var alltid vacker som en ängel, tyckte jag. Hon
hade långt blont hår som liksom rann ner på ryggen på henne. Jag tyckte att hon
var obeskrivligt ung och vacker, mycket yngre än min egen mamma.
Min mamma hade fyllt trettio år
för en tid sedan och då var man ju ganska gammal ändå. Hur gammal Lian var
visste jag inte riktigt, men att hon var yngre än min egen mamma det tänkte jag
att hon måste vara. Det var nog bara unga mammor som dansade för gubbar hemma i
sina vardagsrum. Och det var nog säkert bara unga mammor som tog snedsteg sådär
lustigt och roligt som Lian gjorde hemma hos dem också.
Lian var nästan alltid glad och hon
skojade nästan alltid med oss och det gjorde väl inga gamlingar ändå. Hon
brukade ganska ofta ta sina roliga snedsteg och då passade hon på att sjunga lite
för oss också.