torsdag 28 februari 2013

Galningen på G igen:


Den snälle och tålmodige med sin vilda fru. Stackars honom.


Han är som en gammal ost. Blir bara bättre med åren.

Är det inte just såna där lyktor som jag vill ha in mitt Valnötsträd. Grymma!

Åsså hon galningen som som vanligt pekar med hela handen.

På tur med RobinsonKingen. Eller är han kanske en äkta rysk Smadridski?

Jo, det är jag som fotat. Jag lär mig. Men det går inte fort.

Hoppas Hunken vill vara med på bild. Glömde fråga. Förlåt snälla P.
Oj. Oj. Oj. 
Som ni har saknat mig!!

Eller hur?
Jag menar vem 
saknar inte mig?

Jag borde ju förstås 
ha lagt ut något här.
Men jag har ju varit så trött.
Av att dricka så många Mojitos.
Av att bli så solsvedd.
Av att få sand mellan tårna.
Av att sova så länge varje morgon.
Av att gå på stranden varje kväll 
och fundera på meningen med livet.

Ni fattar väl att man inte orkar blogga mitt i allt 
det där ansträngande som jag har ägnat mig åt. 
Tack för att ni förstår.

Men som sagt:
Nu Är Jag Tillbaka.
Det tycker ni ju är Tjoooho. Eller hur.

För visst blev ni väl lite glada i alla fall?

fredag 15 februari 2013

Tillfälligt Avbrott:

...På grund av:
- Lättja
- Solsting
- Allmän slöhet i huvet

Återkommer när solbrännan flagnat av!

torsdag 14 februari 2013

Hårt Liv:

Jag har vänt mig från rygg till mage
och tillbaka igen.

Jag har druckit två Mojitos och en Margarita.
Nån Breezer och lite annat.

Va sa ru?
Sa ru vatten?

Jo, det kan man ju också dricka.

Jag blir så trött av allt det här livet jag lever just nu.
Så trött så att jag ikväll inte ens orkar blogga.

onsdag 13 februari 2013

Jetlag:

Jag ligger här.
02.30. Sjukt jetlaggad.
Jag lyssnar på han som
ligger bredvid.
Han som inte är jetlaggad.
Han som snarkar så kaklet
spricker och tapeterna
krullar sig.

tisdag 12 februari 2013

Äckelkök blir Romerskt Bad:


Så här är det meningen att badrumsgolvet ska bli. På ett ungefär.


Med den ljusgrå betongplattan. Den är väldigt mycket finare i verkligheten.

Många, många olika konstellationer har jag suttit 
och knåpat med. Innan vi bestämde oss. 
Eller hrm, innan JAG bestämde åt oss.
Nä, men vad tror ni
mina fina bloggläsare?

En av dessa konstellationer har jag valt.
Jo, för det är mest jag som väljer. Eller ja,
det är faktiskt bara jag som väljer.

Inte för att jag är någon envåldshärskare
(eller jo, det kanske jag är), utan mer för
att jag ju har bäst smak. Det måste ju alla
andra fatta ändå. Eller hur?

Så i alla fall. Det här är det golv som ska bli i vårt nya badrum.
Det som idag är vårt äckelkök. Av äckelköket ska det bli ett stort
och fett badrum i vintagestil. Med ett litet stänk av romerskt badhus. 





måndag 11 februari 2013

BikiniSnygga Jag:



Inför kommande bikinipåklädning
så behöver jag klämma ett par kilo. 

Fast jag har ju skitgott om tid 
på mig att låta fettet rinna av mig. 
Så det är lugnt.
 
Förresten fettet rinner väl av i duschen? Lite va?
Om jag duschar länge då? Och riktigt varmt? 
Och om jag duschar många gånger?

Men jag har ju annars gott om tid. Typ 48 timmar. 
Pice of cake liksom. Alla har vi ju våra mördarmetoder 
för såna slika uppdrag. Här kommer min metod:

Typ fredag:
Frukost: äggröra. Åsså litta chokolade. 
Lunch: en smoothie. Middag: en CAB sallad. 
Skitbra början på helgen. Jag är såå nöjd med 
den här starten. Chokladen till frukost? Nä, den 
har jag förträngt. Gud vad ni är petiga och ska 
hålla på och påpeka såna små skitsaker.
Men SEN, sen börjar det. Kvällsmat i groteska 
svullar- och frossaräcklerier. Som avslutas med: 
Dillchips. Smågodis. Åsså litta chokolade.

Typ lördag:
Frukost: äggröra. Åsså litta chokolade. 
Lunch: danska smörrebröd. Åsså litta chokolade. 
Middag: Kebab med pommes och vitlökssås. 
Chips. Åsså litta chokolade.

Typ söndag:
Frukost: färska ostfrallor. Åsså litta chokolade.
Lunch: OlofViktors (lyxfikställe) åt två bakelser.  
Efter att jag klämt i mig lunchen. Och som den 
avfallskvarn jag nu är så sög jag upp allt som 
Astrid inte orkade. Man ska inte hålla på att slänga mat.
Eftermiddag: Kanelbullefrossa –tog faktiskt 
bara en – hos kära vänner. Avslutar så hela 
sunkeriet med en pizza med gorgonzola, parmaskinka, 
ruccola, pinjenötter och vitlökssås. Åsså litta chokolade.

Jojomänsan, jag kan om jag vill. Jag vet nog allt som 
behöver vetas om det här med dieter och annat svulleri.

Men som sagt jag har ju 48 låånga timmar på mig. 
Innan jag ska krångla in mig i såna där små trekantiga 
tygbitar med obegripliga små snören. Såna där snören 
som när man har knutit dem så försvinner de som genom 
ett trollslag långt in mellan vecken. 
Jag fattar inte vart de tar vägen?!


söndag 10 februari 2013

VuxenBolibompa:



Gladiatorerna.
Är inte det Bolibompa för vuxna?

Eller är det bara jag som fet-o-gillar de
där skrikande, grymtande, frustande och
hemska Belgian Bluevarelserna som skumpar
runt i sin Bolibompavärld som någon har byggt åt dem.

De gungar fram som orangutanger mellan alla
sina inplastade leksaker. Jag tänker att de kanske
har kontakteksem mellan benen eller nåt, eftersom 
de går så lustigt. 
Stackars dem i så fall. 
Det måste ju göra jätteont.

Det verkar inte just kunna prata heller, utan mer
bara grymta och stöna. Jo, skrika och stånka kan
de ju förstås också. Jisses.

En sån där renrasig jättetjur med
kontakteksem skulle jag aldrig falla för.

Jajaja.
Jag gör direkt avbön här, för jag veet ju att
ni är många som gillar dessa … dessa varelser
och deras idé om en vacker och sund kropp.

Vi är ju alla olika – och tur är väl det.

lördag 9 februari 2013

Sakta Skrida Framåt:

Nu börjar det närma sig.
Närma sig det roliga i hela byggprocessen.

Eller det är nästan mer som när man var gravid.
Man mår inte sådär jättebra alla dagar under tiden.

Men man VET ju att det kommer komma härliga tider.
SNART! Vi är nästan framme vid det där efterlängtade SNART.

Tomas och jag fick några timmar för oss själva häromdagen.
Vi åkte till ett av mina absoluta favoritställen för shopping.
Jo, jag har en snäll och tålmodig man. Har jag inte sagt det?

Det blir nog ett golv till badrummet med handgjorda cementplattor.
Finfina plattor som infärgas var och en för sig. Det blir ett levande
och helt unikt golv. Underbart lent att gå på med en sidenmatt yta av stenolja.

Här är lite bilder från mitt gillarmycketställe.
Fönster, golv, smidessaker. Allt görs för hand.

Lite vintage på den badrumsmöblen.

Längst in har de stället jag älskar mest. Begagnade prylar! Rota-runt-i-röran-saker.

Massa fina smideskrokar, konsoler, handsmidda spikar. Ja, allt finns.

De underbara cementplattorna. Dessa till vårt badrum. I grått.

Mycket fina vill ha saker till trädgården finns det också där.

fredag 8 februari 2013

Pruta på Allt:



Jag brukar pruta.
På allt.
Överallt.
Det går finfint.

Hos till exempel:

Optikern – Går alltid.
Tandläkaren – Enkelt.
Färgaffärer – Mycket enkelt.
Inredningsbutiker – Löjligt enkelt.
Byggvaruhandlare – Pice of cake.
Skönhetsbehandlingar – Jajamänsan.

Mäh! Varför vill du pruta
din galning, kanske du tänker.

Är inte det pinsamt, funderar du säkert också på.
Pinsamt? Nä, varför då. Det är ju kul!

Eller kanske tänker du att jag har:
- Knackigt ställt? Nä, inte det minsta.
- Är en snål rackare? Nä, det är det sista jag är.
- Eller gör jag det bara för att liksom? Ja, just det!
Jag gör det just bara för att. För att det går.

Det är ju en s-p-o-r-t att pruta!
Jag vill liksom se hur långt det går att dra det!
Går det, så går det liksom.

Det finns ju såklart ställen där det inte går att pruta.
Typ Ica, Ikea, Systemet och Apoteket.

Ja, ni vet såna där fyrkantiga ställen
där det inte finns en gnutta initiativförmåga
eller utrymme för lite egna idéer.

Bäst är när man får tag i ägaren, chefen eller någon
med lite behörighet. Det ger ofta finfin utdelning.

Fast de där Männen med stort M!
Jag glömde ju dem.
Karlar är mer lättprutade än kvinnor.
Är män bara ovanligt lättlurade eller vad är grejen
med att det alltid funkar bättre med just dem?

torsdag 7 februari 2013

Satans Bonnläppar:



Patrask?

Jag och Astrid var på ett event för barn.
Vi föräldrar fick vänta i ett fikarum på att
barnen skulle bli klara med sin lilla show.

Jag som inte kände någon satte mig
lite på sidan av. Jag läser Aftonbladet
i mobilen. Håller mig lite på min kant.

På varsin sida om mig sitter diverse föräldrar.
Diverse föräldrar från Hell ska det snart visa sig.

Följande samtal utspelar sig mellan en mamma
och annan pappa. Båda hade varsitt litet barn:

-       Ska ni ha några fler barn? frågar mamman på utbredd bonnaskånska.
-       Naj naj, det räcker med två, svarar pappan med liknande skånedialekt, typ Sjöbo, Tomelilla eller nåt annat not so mycket världplace till ställe.
-       Naj, inte vi heller, kan inte fatta hur man kan skaffa fler barn än två, det är ju nästan lite oansvarigt. Man ska ju kunna ta hand om ongarna åsså, bräker de vidare.

Jag slutar läsa Aftonbladet och
lyssnar med stigande förvåning.

Vafalls!?

Jag tappar nästan ajfånen i pur häpnad över slik dumhet här.

-       Naj, det är ju helt ansvarslöst, man ska ju ha tid för dem också, tycker mamman.
-       Men har du hört om Kalle Karlsson (fingerat namn) och hans familj. Nu ska de få ena onge te. Jag menar de är ju rent för gamla för sånt. Deras tredje onge åsså.
-       Ja, hon måste väl vara riktigt gammal vid det här laget. Jag såg henne på stan och hon såg helt sliten ut.
-       Ja, hon är 36 år. Fattar inte hur man tänker när man skaffar barn vid den åldern.

Jag känner att snart öppnar sig min mun av sig själv, och säger en massa ord av sig själv också. Ord som dessa idioter behöver höra. Men sansad som man är (hrm) så sitter jag bara helt still. Jag har glömt bort min ajfån som slocknat för länge sedan. Istället pratar jag tyst med mitt huvud:
-       Du ska inte säga något. Du ska inte säga något. Du ska inte säga något.
Men jag känner hur det sakta börjar koka i hela mig.

-       Men nu ska du få höra, mamman lutar sig fram mot den andra pappan.

De där två verkar helt ha glömt att mina
öron också hör hela det här samtalet.

-        Jag hörde talas om ett gaypar som försöker skaffa barn!
-        Va, men det är ju helt… helt, det borde fan ta mig vara förbjudet!
-        Ja, jag håller med, stackars barn som…

Nu står jag inte ut längre!

Jag reser mig upp lite för hastigt.
Jag marscherar med bestämda steg
och arg rygg bort från de där
dårfinkarnas sammanslutning.

Hela jag bara kokar!

De där jädra white trashbönderna har just dissat allt som är jag.
Jag har tre barn. Jag fick barn när jag var alldeles för gammal.
Jag är uppenbarligen äckligt gammal i deras ögon.

Och det här med gaysnacket. Jag skulle tusen gånger hellre
låta mina barn växa upp hos mina fina gayvänner än hos de
här inskränkta jädra bonnläpparna till människospillror.

För att ni ska fatta stilen så hade en av dem Foppatofflor på sig.
Den andra hade snitsat till sig med sunkiga mjukisbrallor med
en och annan middagsfläck på. Mammans outfit för dagen var
krönt med flottigt hår i en knullrufstofs på huvudet.



Jag muttrade som en gammal
sur tanta för mig själv när jag
och Astrid åkte hem i bilen sen:

-         Jädrans patrask… mummel, mummel.
-         Förbaskade inskränkta bonnlurkar… mummel, mummel.
-         Sketna småfisar… mummel, mummel.
Ja, och lite annat smått och gott som jag tyckte passade för de där två.

onsdag 6 februari 2013

Jag Blir Lite Rädd. För Er:

Så här såg det ut igår.
Jag har 26 000 tusen som klickat på mig bara i Sverige.
550 stycken som klickat in sig på mig i landet over there. 

Allt detta på bara 5 ynka månader.

Det är helt galet!!

En hel hög i Norge, Danmark, Tyskland,
Thailand, Frankrike och Ryssland (!?).

Va, vem känner jag i Ryssland liksom.
Eller ja, vem känner jag i Frankrike.
Eller ja, det känns helt absurt. Berätta vilka ni är!

Jag blir nästan lite rädd. Hjälp!
Det får mig att tänka på att jag
kanske borde tänka mig för vad
jag lägger ut. Och inte bara rapa
ur mig en massa ord, utan låta alla orden
passera något slags censurfilter innan.

Fast nä, det är väl kanske det ni gillar.
Tack för att ni tar er tid. Jag står på knä för er.

Men ändå:

Herregud vilka ÄR ni?
Jag ser ju inte vilka ni är eller något annat om er.
Det enda jag kan se är vilket land bloggtrafiken kommer från.

Jag blir ju så nyfiken på er så jag nästan kan gå och dö litegrann.
Eller i alla fall så måste jag luta mig tillbaka i kontorsstolen och
svimma en liten sekund.






tisdag 5 februari 2013

Den Stora Sköra Hemligheten:


En bombastisk tegelsten.


I min dator, längst in och mycket väl
undangömt för allas ögon ligger den.

Min stora sköra Hemlighet.

Ett bombastiskt tegelstensverk som jag har skrivit och hamrat på länge nu.
Trettiotre fullsmetade kapitel hittills. Trettiotre kapitel med hela min själ
alldeles utfläkt och alldeles naken på alla de där sidorna.
Långt över 300 000 tusen väl valda tangentnedslag.

Sidor som fullkomligt vibrerar av sådant man kanske inte borde skriva om.
Men det bara måste ut ur mig. Innan det äter upp mig. Jag skriver på nätterna
när ingen ser och hör.

Jag vågar dock inte skicka in denna tegelsten
till allmän beskådan hos något förlag. Tänk om
den inte blir antagen. Det mesta som skickas in
till förlagen blir ju inte antaget. Jag vet ju det.

Tänk om jag får nåt helt gruvligt på pälsen av de
däringa fina förlagen. Det kanske kommer ett refuseringsbrev
med posten som börjar med ett förminskande:

       Men lilla vän, hur kunde du få för dig
      att skicka in sån här dynga till oss.

Jag skulle ju inte orka med en sådan käftsmäll.
Min själ skulle ju gå sönder.

Ibland när jag läser något kapitel i min bombastiska Hemlighet
så tycker jag att; - Ja, men det är ju riktigt bra. Kanske skulle jag
ändå skicka iväg den. Men precis när jag ska trycka på printknappen
och få hela Hemligheten i pappersform i min hand så fegar jag ur.

Så kommer det andra dagar när självkänslan är ännu mindre på topp
då jag istället tänker, men Herregud människa vem tror du att du är?
Skulle du kunna skriva en hel bok? Nu får du väl ändå skärpa dig.

Ja, så ligger den då kvar där längst in i min dator.

Min stora sköra Hemlighet.

Ibland skäms den för sig, och kryper lite förskrämt ihop i något hörn.
Ibland blåser den lite stolt upp sig, och slår sig lite försiktigt på bröstet.

Den är ännu helt oläst
av andras ögon än mina.

Jag bara vågar inte.

måndag 4 februari 2013

Barnrum o Bilder:



Jag tänkte att ni kanske är igång 
med något litet barnrumsprojekt. 

Här kommer i alla fall lite inspiration till er.
Om ni är igång med något litet projekt. 
Bilderna andas lite försommarkänsla. 
Eller hur!

Fotografen till bilderna heter: Pernilla Wästberg. 
Inredaren/stylisten heter: Carola Sahlén.
Vitmålad råspont på väggarna och dova pasteller till skapar finfin mjuk känsla.

Det blir fint att blanda rosa och rött.

Små väl genomtänkta detaljer binder ihop rummet.

Ett barnnamn, i det här fallet Disa blir fint som detalj.

Lilla Ella har fått ett rum i vitt och ljusblått.

Smart förvaring i gamla slitna sockerlådor. Detaljer som ger rummet karaktär.

Blöjor kan med fördel travas i små fina klädda korgar.

söndag 3 februari 2013

Välja Kök:



Det här med att välja kök. 
Det kan göra vem som helst galen.

Jag skulle ju kunna bränna 
en rejäl slant på ett nytt kök. 
Men varför det liksom. 

Jag har gjort det förut. Fast det blir liksom inte
bättre för att köket kostar en halv miljon eller mer. 
Diskbänken blir kladdig och ostkanten kryper runt ändå.

Sen alla dessa val.
Platsbyggt kök - Eller inte.
Handmålade luckor - Eller inte.
Vitt kök - Eller inte.
Stenskivor - Eller inte.
Två vaskar - Eller inte.
Kaklat upp till tak - Eller inte.

Jamen ni hör ju. Jag blir galen.

- Jag har haft kök med blank granitskiva. Inte bra. Ett jädra putsande.
- Jag har haft kök med matt granitskiva. Inte bra. Ett jädra putsande.
- Jag har haft kök med träbänksiva. Inte bra. Himlans ömtåligt.
- Rostfritt. Rostfritt är bra. Rostfritt med uppdragen kant. Snyggt och tåligt.

Köksgolv. 
Gjutet betonggolv! Slipat och vaxat. Blankt och snyggt.
Coolt och trendigt. Gick inte. För tungt i för gammalt hus. 
Klinkers då! Gick inte. För tungt i för gammalt hus.

Återstår trägolv. Nya val: Vilken sorts trägolv.
Jag har haft DalaFlodas vitsåpade furuplank.
Aldrig mer. Galet ömtåligt. Jag har haft granitgolv.
Snyggt, men vääldigt hårt att gå och stå på länge.
Så trägolv igen då. Breda ekplank. Skitbra.
Ett big problema bara. Skitdyrt. 1000 fucking kronor kvadraten.
Jaha ja. Vem har sagt att bara för att man jobbar med inredning
så är valen enklare. Jag vet en väldig massa val som jag inte vill
ha av olika anledningar.

Men vad är alternativen liksom.
Vad är alternativen som jag vill ha. 




lördag 2 februari 2013

Hon som Dog en Fredagskväll:



Det var en gång en 
dåre som bloggade. 
 
Dåren skrev att hon minsann lovade att 
skriva ett inlägg om dagen på sin blogg.

Och så GÖR hon inte det! 

Man kan ta mig sjutton 
inte lita på någon nuförtiden.

Men jag råkar veta att 
dårens fredag var kaotisk.
Upp klockan 06.00.
Race på E65 till Malmö.
Möte tidigt.
På nästa date kommer hon inslirandes på tvären. 
Fem minuter försent. Man kommer inte för sent till 
ett möte. Speciellt inte ett som man själv har bestämt 
tiden till. Mycket dålig stil. Dåren säger förlåt för det.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser så åker hon hem.
Hon åker hem till strömavbrott. Avstängda datorer och 
lite allmänt haveri.

Ungar som måste ladda jojo-kort för tåget. 
Ungar som måste ha pengar. Ungar som vill 
äta pizza. Byggdamm och lite mer frågor. 
Några fler beslut. Nåt mer telefonsamtal. 
Och lite allmänt strul.

Sen när kvällen kom så dog hon lite. 
Dåren som borde ha gjort ett blogginlägg hon dog i soffan.
Jag tänker att ni får ju ha lite överseende med henne. 
Hon är ju bara människa. Men jag ska ta henne i örat 
och säga åt henne att hon måste skärpa sig.