Svenskar eller Polacker?:

Vår nya walk in closet. Fint eller?

Jag har beställt ett stort fett matbord som ska stå precis här. 

Ett bord för 10-12 personer. Som jag ser fram emot att duka!

Ytterdörr. Tegelvägg. Hall. Kök. Låång väg kvar.

Här är vårt nya kök.

Vårt nya matrum.

Vår nya hall.

Vår nya walk in closet.

Allt det här bygger våra fina svensktalande pojkar åt oss.

Jag är mycket, mycket nöjd med våra pojkar. Jag går runt i

byggröran en trappa ner, i det som ska bli ett kök och lite annat.

Jag gör det jag gör bäst. Pekar med hela handen.

Jag har ju skällt lite över våra byggpojkar som dammar och smutsar ner.

Men egentligen så är det det enda misstaget de gjort. Nåt litet ynka fel

måste de ju få göra. De är genomtrevliga dessa pojkar. Me like mycket

våra fina byggkillar. Dessa killar är himla duktiga. Jag ska försöka komma

ihåg att säga det till dem.

Förutom att de gör ett fint jobb så är det en del andra saker

jag uppskattar med dem. Eller som jag nästan älskar dem för.

Som till exempel:

Att vi kan prata med varandra.

Jag har de senaste åren haft att göra med utländska killar.

Polacker. Och det är också genomtrevliga killar. Men de

pratar ju inte svenska. De flesta pratar inte ens engelska.

Sen det här med att de polska killarna kommer och går som de vill.

Så gör inte våra svenska pojkar. De kommer varje morgon. De har

frukost samma tid. De har lunch samma tid. De åker hem samma tid.

Ordning och reda liksom.

Men en del polacker! Jisses! Jag blir galen! Ja, det har jag blivit på dem

många, många gånger. Ibland är de bara borta. I flera dagar. När jag då

frågar vad de håller på med så får jag till svar att de hade ett annat jobb.

-       Jamen så kan ni väl för Guds skull inte göra! Ni fattar väl att ni måste vara här varje dag som vi bestämde från början, ryter jag i. När jag nu har eldat upp mig så kan jag ju lika gärna bränna av hela artilleriet liksom, så jag fortsätter:

-       Sen kan ni ju inte helt plötsligt åka till Polen i två veckor så hela bygget blir stående heller, det kan väl inte vara så himla svårt att förstå! Vad är det med er?

De står helt tysta. De ser helt oförstående ut.

-       Sen skulle jag uppskatta om ni inte kommer på morgnarna och luktar som en jädra spritfabrik heller. Det stinker gammal vodka! Är ni ens nyktra? Och när jag ändå håller på så kan ni ge blanka sjutton i att röka inomhus och slänga fimpar överallt också!

Allt det där VILL jag ju säga.

Men jag KAN ju inte säga det.

För de kan ju inte svenska! 

Och jag kan ju inte polska! 

Eller jo, jag kan polska. Polska svordomar. Grova

polska svordomar. Som ordet kurva och liknande.

Man ser i deras ögon och på deras kroppsspråk att

man sagt något grovt när man säger kurva till en polack.

Så står jag då där och gormar kurva åt dem utan att 

de fattar mer än just det ordet.

Jag kunde ju lika gärna skrika på ett hittepåspråk för

vi förstår ju ändå inte varandra. 

Snacka om antiklimax!

Glapp i Resåren:

Inkontinensskydd för Ordglappa.

Ja, ni vet, när man är lite glapp i resåren.

Det är jag nu INTE. Inte DÄR i alla fall.

Det glappar mer på andra ställen hos mig.

Du fattar ingenting? Lugn, lugn så

ska jag förklara från början. Så här:

Jag tänker att ni ska tycka att jag är en snobbig jäkel

som minsann inte tänker länka till era bloggar. Jag har

ju sett att ni är ganska många som är så supergulliga att

ni länkar till min blogg på era bloggar.

Men jag är inte snobbig – jag fattar bara inte hur i hela

fridens namn man gör såna avancerade datagrejer. Juh.

Att jag ens bloggar är ett undrens mirakel.

Jag gillar, eller nej, jag ääälskar att skriva, skriva och skriva.

Men det här med den där jädrans tekniken och datorer, att uppdatera

mobiler, eller ja, faktiskt ens att ändra på nåt på denna däringa tävän,

nänä, sånt kan inte jag. Eller sånt pallar jag liksom inte att lära mig.

Det känns som oviktigt vetande för mig. När det finns ANDRA som

gör sånt så himla bra.

Jag har en vän. Vi kan kalla henne J. Eller vad sjutton vi kan kalla henne Johanna.

Eller vi kan säga att hon faktiskt heter Johanna Rexgård. Det är hon som gjort allt

till min blogg.

Hon fixar med layouter och dinglar och dånglar eller vad det nu heter

allt hon trixar med. Hon talar om exakt var någonstans jag ska skriva

också.

Men serru skriva:

DET gör jag själv.

För just DET kan jag.

Det liksom bara rinner ur mig. Som om jag vore ord-inkontinent liksom.

Tena inkontinensskydd för ordglappa.

Sug på den du!

Mamma - en Slapp Spädgris:

Här är dom...

...spädgrisen och...

...pigga Ljuvelen!

Ibland har livet bra dagar och

ibland vill man bara självdö.

Eller nåt.

Det finns dagar där man önskar att man vore

medlem i någon zigernarsläkt. Tänk så många

extra händer det alltid skulle finnas då.Tänker jag.

Eller kollektiv!

Kollektiv is nog da shit ändå.

Det är ju nästan same same.

Alltid någon som har en utsträckt hand där, inbillar jag mig.

Här var det en sådan där själv-dö-dag igår.

Eller egentligen en sån där själv-dö-vecka nu.

En flicka har väldigt hög feber här, ont i halsen

och dundrande huvudvärk. Lika med influensa,

tänker jag då. Hemma från skolan bara sover.

Mamman är i Malmö. Pappan är i Malmö.

Nästa flicka ringer med ynklig röst. Hon har spytt.

Hon går hem genom stan från skolan. Hon ringer

och säger att hon sitter på en trapp ute och vilar på

vägen hem. Som det skär i mitt hjärta när jag ser

henne framför mig. Sjuk och ensam genom stan.

Hon har spytt på trottoaren också.

Det borde finnas RUT-avdrag och nåt ställe man

kunde ringa där jourhavande medmänniska kunde

rycka ut akut. Möta liten flicka. Hålla handen och

hjälpa liten flicka hem. Jag vet inte numret till nåt

sånt ställe.

Mamman åker hem fort. Pappan åker hem fort.

En liten en är på dagis och måste snart hämtas. 

I huset håller hantverkarna på för fullt. Vårt kök är 

halvt användbart. Slipdammet ligger fortfarande tungt 

över kartongerna.

Det är såna dagar man önskar att… Nej, vänta här nu.

Nu ska jag inte skriva att jag önskar mig lite extra hjälp. 

Då blir en del människor så arga.

Inte heller får jag skriva att det hade varit så skönt med lite

avlastning. Och jag får ju absolut inte skriva att jag hade

velat att det fanns några extra händer som kunde badda

febervarma pannor. Trösta sjuka barn. Trösta ledsna barn.

Hämta på dagis. Köpa glass till onda halsar. Läsa en extra saga.

Besvara några frågor från byggkillarna. Besvara några mejl.

Gå på informationsmöte på nya skolan. Gå på kvartsamtal.

Gå på föräldramöte. Allt på samma korta tid. Lite extra hjälp.

Se till att alla får lite mat i hungriga magar också.

Så jag skriver inte att jag önskar mig det där oskrivbara:

- Några fler händer.

- Lite mer energi.

- Fler vuxna som orkar.

Nej, sånt önskar jag mig ju såklart inte.

Nähädå tok heller. Det går Så Bra, Så Bra att göra allting själv.

Bara jag och min man.

VuxenTrösten för mamman kommer på kvällen när

Trötta Mamman får sjunka ner som en slapp spädgris 

i soffan med en pigg liten ljuvel bredvid sig.

Ps. Ja, jag veet att jag borde uppdatera 

min telefon för att den tar så taskiga bilder. 

MEN JAG KAN JU INTE. JUH!

Välj Dina Strider:

Man får välja sina strider. Eller hur.

Om tonåringen har kaos i sitt rum.

Om tonåringen har hela golvet som garderob.

Om följande samtal utspelar sig med tonåringen:

-         Kan du vara så snäll att hänga upp dina kläder?

-         Nä. Men, asså jag pallar inte.

-         Nähä, men jag pallar inte att se det här varje dag.

-         Men du behöver väl inte titta.

-         Om du inte hade tänkt hänga upp dina kläder, 

       så kunde jag ju ha skruvat krokar direkt på golvet, eller hur?

-         (Tystnad).

Eftersom hon inte är ute och dräller på kvällarna så tar jag inte klädstriden längre.

Eftersom hon är så duktig med läxor och tar ansvar här hemma så ger jag mig.

Eftersom hon är en underbar flicka på alla andra sätt så tar jag inte klädstriden.

Jag väljer mina strider. Jag väljer dem med omsorg.

Och tänker samtidigt att det var ju lite 

onödigt med skåp, hyllor, lådor och krokar.

BurleskFlickorna:

Små oskyldiga blommiga tantkoppar att dricka the ur. Det har jag precis köpt.

Häpp! En liten rumpa här. En liten tutte där.

Man tänker att man kanske

vill ha en söt liten handgjord

thekopp att värma händerna runt.

Så då köper man två små fina tingestar 

av den trevliga krukmakarflickan som 

håller till alldeles runt hörnet där man bor.

Och så bara händer det:

Man får sig en liten överraskning

bland alla ljuva små rosenknoppar

och blad på de fina kopparna.

En liten snuskig burleskflicka sitter där

och visar små liljekullar och halva rumpor.

Visst är de fina de små rackarna?

Trögtänkta Jag:

Jag skriver lika fort som jag tänker.

Betyder det att jag skriver jädrigt fort, 

eller att jag tänker extremt långsamt?

Jag vet inte. Jag vill inte veta.

Nu kan ju du som läser min blogg som den där Fan gör en trappa ner,

genast känna dig lite nöjdare. Att jag minsann rackar ner på mig själv

också.

Men det är ju så med oss blondiner,

att vi är rätt korkade, tycker du inte det?

Vi kan såklart inte skriva roligt.

Eller sarkastiskt.

Eller ironiskt.

Eller allvarligt.

Eller med ett djup.

Nej, vi är ju bara alltför dumma för sånt.

För intelligensen sitter ju verkligen i dött material

på utsidan huvudet, det får du ju ändå hålla med om.

Som den där blonde Carl Bildt det är ju en korkad jävel ändå.

För att inte tala om den där dumma blonda bruden Annika Falkengren

hon på SEB, eller Christina Stenbeck hon kan ju omöjligt ha några

studieskulder.

Och hon Anna Anka, eller vänta nu, hon är nog korkad på riktigt ändå.

Men ni ser ju själva så många dumma blondiner det finns här i världen.

Och här sitter du, och läser vad ännu en dum och korkad blondin har skrivit.

Ja, du. Det säger en hel del om dig också, du som INTE förstår min blogg.

Jag blir ju förstås väldigt glad OM du förstår min blogg. Det gör ju nästan alla.

Om du fattar att jag är ironisk, sarkastisk och skruvar till det ett extra varv.

De allra flesta av er är ju intelligenta nog att förstå det. Det betyder ju att du

är vid sunda vätskor, so to speak. Men om du inte tar den på rätt sätt, så som

ett gott råd från mig till dig – är du en sån som vet med dig att du har svårt

med att tolka det som sägs och skrivs så råder jag dig å det bestämdaste att

för allt i världen inte gå in på min blogg igen.

För här händer det grejer. Minsann.

Här får man inte vara för känslig. Minsann.

Här få man inte ha för lätt för att få skavsår i öronen. Minsann.

FikaFika:

Fika...

...Fika.

FikaFika.

Det finns en mindre svensk

Cafékedja i New York som heter så.

Det här är inte den.

Det här är bara lite fikafika i största allmänhet.

Med en och annan Idolbild på hon som är

en rackare på just fikafika. Hon som kan:

Fika länge.

Fika ofta.

Fika gärna.

Sen tänkte jag på hur lyckligt lottad

jag är som har fina vänner att fikafika med.

Som idag. Fikafika vid 17-tiden med CanCan Interiör. Ja, alltså

hon heter ju inte CanCan. Hon heter Anna-Karin som driver CanCan.

Om jag kunde så skulle jag lägga in en länk till hennes webbshop här.

Hon är både inredare, stylist, en jäkel på datorer och allt med hemsidor

och så driver hon då CanCan. Fattar inte hur denna vackra kvinna är skapt.

Att hon orkar!

Just det här med datorer och allt sånt skit är jag väldigt mindre bra på.

Men nu kan man ju inte vara bäst på allt.

Och jag är väldigt obäst på just sånt med

sladdar och skit. Jag tror man måste ha sånt

där tålamod för att orka med sladdtjafseri.

Men i alla fall, sen vet jag en annan finfin vän som saknar mig - eller

kanske är det hela familjen hon saknar, fast jag säger att det är mig hon

saknar mest! Just den här vännen är så galet kreativ. Hon tecknar, målar,

gör ascoola tryck, gör skitfina, fräcka och roliga texter på porslin.

Jag har aldrig sett något liknande. Jag ska höra om jag inte kan få fota och

lägga ut här. Ni kommer gå bananas på hennes stil!

En annan vän ska jag tillbringa en massa tid med snart.

Vi ska bara vända oss från rygg till mage. Och från mage till rygg.

Hela dagarna. Vi ska bli uppassade med allt vad vi kan tänkas vilja ha

under tiden, såklart. Den servicen ska våra män stå för. Det är ju

därför de ska få följa med. Det måste de ju ändå förstå! Där ska vi

ligga hon och jag, som två snygga donnor (hrm, nåja), och bara flamsa,

prata, skratta och njuta!

Jag tror faktiskt vi ska slå till och Eftermiddagssupa

litegrann när vi ligger där och snyggar oss.

Ytterligare en vän är en superduktig fotograf som …eller vänta här nu.

Alla mina vänner är ju unika och speciella på sitt sätt. Jag kan heller inte

skriva ner allt. Det skulle bli en mindre bok av alla ord och tankar jag

har om mina vänner.

Föresten märker jag att jag slirade ner i diket med tanken nu igen.

Jag skulle ju bara skriva om lite fikafika.

Så ha en härlig fredag så hörs vi imorgon!

Tudeliduu!!

(Jag kunde inte låta bli.)

Det mest förbjudna:

Jag har gjort det mest förbjudna.

Alltså, man får ju inte köra bil utan körkort.

Eller kissa på offentliga platser. Eller ja ni vet,

man ska ju hålla sig till lagen och allt sånt.

Såklart.

Hur skulle det annars bli här i världa?

Men sen finns det en hel hög med oskrivna lagar.

Sånt man inte heller får. Fast det inte står skrivet

någonstans. Jag har gjort en sån grej.

Jag har gjort slut med en vän.

Ja jag vet.

Det är verkligen helt tabu. Det tog mig många år att göra det.

Först att ens inse och våga tänka tanken att man faktiskt kunde.

Sen tog det lika många år innan jag gjorde det. Jag menar inte

på det vanliga fega sättet, som man kanske gjort någon gång när

man insett att man inte passade ihop. Ja, ni vet då när man bara

drar sig undan lite snyggt och låter vänskapen rinna ut i sanden.

Nej, det här var mer som när man gjorde slut med

någon gammal pojkvän. It´s over and slut liksom.

Det var mer: Jag-vill-inte-vara-mer-med-dig-slut.

Jag känner en klok och vacker kvinna – tillika

psykolog, som sa de förlösande orden till mig:

–     Varför låter du en vän trycka ner dig?

–      Nej, men så är det inte, försvarade jag. Hon mår bara inte så bra.

Jag försvarade min vän med näbbar och klor.

–      Som du berättar så är hon elak, hon säger elaka saker, hon är vass och bitter mot dig.

Vad är det som gör att du tycker att du är värd att ta emot sådant?

–      Ja, jo men så farligt är det nog inte. Hon är bara lite besviken över

att hennes liv inte blev som hon tänkte. Och ja, jag vill inte göra det

värre genom att säga ifrån. Ja, sen vågar jag inte heller, erkänner jag.

Hon blir så himla arg jämt.

–       Så du tar alltså ansvar för hennes liv och hennes beteende?

–       Neej, eller ja, eller jag vet inte. Vi är ju vänner sen länge.

Jag tycker egentligen mycket om henne. Hon har faktiskt

många fina och bra sidor, också, försvarar jag.

–       Ok, då kan väl du räkna upp tre bra saker som du tycker om hos henne för mig.

–       Jaa, ehh, jo, hon är snäll med mina barn.

–       Fast du har sagt att hon brukar vara både

 sarkastisk och elak mot dina flickor ibland.

–       Ja, jo, men hon menar inte så mycket med det. Det är bara som hon är.

–       Ok, en sak till som är bra med din vän, fortsätter hon envetet.

–       Hm. Hon är rolig och trevlig att vara med, säger jag.

–       Andra vänner till dig har reagerat på att hon är ganska

 vass mot dig, säger min kloka psykologvän provocerande.

–       Ja, men de känner henne inte som jag gör, hon menar inget med det.

–       Så du blir alltså inte ledsen när hon är bitsk mot dig då?

–       Ehh, jo det blir jag nog. Fast jag säger ingenting.

–       Varför gör du inte det?

–       Ehh, jag vågar nog inte. Hon blir alltid så arg. Det blir så obehaglig stämning då.

–       En sista bra sak med din vän vill jag också gärna höra.

–       Jag kan berätta saker för henne, det mest privata och jag vet att jag kan lita på henne.

–       Ett sådant förtroende och förhållande kräver lika mycket tillbaka, säger min vän.

 Att hon berättar privata saker för dig. Ett slags ömsesidigt ge och ta.

–      Ja, fast det gör hon aldrig.

–      Hon berättar inget om sig själv tillbaka menar du?

–      Aldrig.

–      Tycker du det känns ok, att du öppnar upp dig men du får inget tillbaka?

–      Jag vet inte. Åh, det är så svårt. Hon har varit min vän länge, och den hon

var är som liksom på väg bort. Och jag saknar den hon var.

–      Så du fortsätter vara vän med en vän som inte är densamma.

Någon som är bitter och elak mot både dig och dina barn.

–      Ja, eller nä, eller du får det att låta så svart eller vitt.

Allt är så mycket mer invecklat än så.

–      För mig låter det enkelt. Du och jag pratar.

Du blir som jag hör det, illa behandlad av

någon som du kallar för en vän. Vad är det

som gör att du tycker du är värd att behandlas så?

–      Jag vet inte. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill behålla dem jag har.

–      Om du vågar tänka tanken att avsluta den här relationen, så kommer det,

när du stängt den dörren – öppnas en massa nya dörrar för dig.

Nya kontakter och nya vänner.

–      Nej, men snälla du, utbrister jag. Så fungerar det väl ändå inte.

Du menar att hon håller mig tillbaka och liksom kväver mig så

jag inte ska träffa nya människor.

–     Precis så tänker jag, Carola.

Det gick lång tid efter vårt samtal. Jag tänkte på det ofta.

Jag började lägga märke till saker på ett helt annat sätt.

Hur jag blev trampad på. Elaka ord. Sarkastiska kommentarer.

Sånt som jag förut bara låtit passera. Sånt som jag förut alltid

hade en ursäkt för.

Ett galet argt telefonsamtal slog i den sista spiken i kistan.

Min forna vän ringer mig och fullkomligt skriker en massa

arga ord i mitt öra. Hon svär åt mig och hon avslutar med att

dänga på luren rakt i mitt öra.

Där stod jag i köket med tårarna rinnande och med telefonluren i handen.

Och just då bara kände jag det. Nu orkar jag inte mer. Jag blev så ledsen.

Samtidigt var det befriande. Så lätt och enkelt när jag väl bestämde mig.

Jag skrev ett långt brev till henne där jag förklarade att jag inte ville mer.

Att vi, om vi skulle fortsätta vår relation var tvungna att prata ut om hur

det kunnat bli såhär. Att jag säkert hade skuld i det här jag också. Att jag

tyckte mycket om henne och att hon betytt massor för mig.

Hon hörde aldrig av sig.

Nu har det gått flera år.

Precis som min fina psykologutbildade vän sa, så öppnades

som genom ett mirakel en massa andra dörrar. Kanske borde

jag stängt den första dörren för många år sedan.

Vi bor som lyxlirare:

Här ska vi sitta i vårt nya kök. 

Känns långt borta. 

Känns väldigt långt borta.

Man känner verkligen stor förhoppning när 

köksgolvet har en stor krater ända ner i tjottahejti.

Missa för all del inte de fyra olika stilarna 

på elkontakterna. Sånt kallas nytänkande.

Jag tänker att ni tänker att

vi tänker att vi bor skitlyxigt.

Och det gör vi!

Bara kolla in vårt nya lyxiga ställe.

Man blir ju avundsjuk på sig själv, liksom.

Kolla den designade Shabby Trash-stilen i köket.

Det tog jädrigt lång tid att få till den rätta känslan

just där ska jag tala om. Det är minsann inget man

smäller ihop på en eftermiddag.

Eller stolarna vi har som matrumsstolar just nu.

Man måste ju vara galet kreativ för att komma

på att dekorera dem med silvertejp. 

Joråsåatt. Är man inredare så är man. Liksom.

Satt i telefon med ett stort showroom igår.

Kollade 2013 års katalog därifrån också.

Men ja, det här är ju så snyggt som

det är. Så jag funderar på att behålla vår

Shabby Trash-stil. Kanske kan jag ta patent

på den. Som en ny hypad inredningstrend.

Vill du också få till det hemma hos dig? 

Här kommer tipsen som skapar stilen:

1.

Ta en lagom dos av sunkig byggarbetsbod

(bara att gå in på ett bygge och kolla stilen

i deras baracker).

2.

Låt sedan några ungar härja fritt i den.

 

3.

Sluta sedan upp med att plocka och städa 

undan, så har du stilen som i en liten ask.

Simple as that!

Handen som gungar vaggan:

Handen som INTE gungar symaskinen.

Handen som gungar vaggan…eller mer 

handen som inte gungar symaskinen.

Ibland gör man obegripliga saker.

Eller, ibland gör jag obegripliga saker.

Jag köpte en symaskin. En splitter ny såklart.

Så att den skulle hålla länge, för jag skulle ju

såklart sy så mycket. Det här var för ett år sedan.

Gissa hur många gånger jag har sytt sen dess?

Just det: 0 gånger.

Gissa hur många gånger jag har tagit fram maskinen och åtminstone trätt i tråden?

Just det: 0 gånger.

Gissa hur många gånger jag har saknat en splitter ny symaskin det här året?

Just det: 0 gånger.

- Varför köper man en symaskin när man inte roas av att sy?

- Varför köper man en symaskin när man vet att man hatar att sy?

- Varför köper man en symaskin när man vet att man inte är 

  utrustad med det tålamod som krävs. Tålamod till trassel 

  med nålar och trådar och himlans tygbitar som inte ser ut 

  som man vill när man har sytt en massa i dem. Det blir helt 

  obegripliga tingestar av mina sygrejer.

- Varför gör man sånt överhuvudtaget?

  

När det finns fina duktiga underbara sytanter i små 

butiker lite här och var. Där kan man ju för Guds skull 

lämna in det man vill ha sytt. Istället för att trassla med 

skiten själv, liksom.

Varför gör jag sånt här?

Jo, svaret är att jag tänker att sånt måste man ju göra 

när man är en riktig fru och en riktig mamma. Sånt gör 

väl alla riktiga mammor och såna där rekorderliga fruntimmer. 

Tydligen är nu inte jag ett sånt där rekorderligt fruntimmer.

Jag är mer:

Sippa på ett glas champagne-fruntimmer.

Äta lyxig choklad-fruntimmer.

Bläddra i inredningsmagasin-fruntimmer.

Köpa tjänster av andra-fruntimmer.

Fika med väninnor-fruntimmer.

Nån måste ju göra så att RUT-avdraget hålls igång också.

Och sånt gör jag. Håller igång RUT och ROT. Med andras sykunskaper.