fredag 30 november 2012

FavoritStällen:

Vad sägs om den här lilla godingen?

Eller den här...

Den här kanske...

Me Likeprylar alltihop.
Jag gillar ju att sitta och shoppa på auktionssajter.
Jag har mina alldeles egna favoriter där.
Tanter och farbröder ute i landet som driver
små antikbutiker och håller auktioner på
nätet med begagnade prylar.

Jag älskar att sitta och scrolla utbud.
Jag kan roa mig med det i timmar.
Sen har vi ju såna lovely vintageställen i Danmark också.

Ja, just det, för att inte tala om ett superbra
ställe som har sitt säte i England och Frankrike.

Me like sånt antikt i prylväg.
Mycket, mycket Me Like på det!

torsdag 29 november 2012

Jul o Familj:



Åh!
Bara 24 dagar kvar till 24 december.
Som det hade varit ljuvligt
att komma bort denna jul.

Just denna jul när allt är så galet rörigt här hemma.
Just denna jul när vi mer eller mindre bor i flyttkartonger.
Just denna jul när vi är utan ordentliga husgeråd.
Just denna jul när vi är utan allt det där som man behöver vid jul.

Det saknas pepparkaksformar, glöggmuggar, skinkpinnar och sillskålar.
Allt sånt som jag inte har denna jul. Jag hinner inte handla allt heller.

Men just det ljuvliga med att fira jul hos släkt kommer inte att hända.
Ni som har släkt som ni kan vara tillsammans med under jul, ni är verkligen
lyckligt lottade ni. Njut av det. Gläds åt det.

Vi är ju såklart en stor och fin familj själva.
Men det här med att få komma bort när vi bor så rörigt,
speciellt denna jul hade varit som en skänk från ovan.

Men Tomas har tyvärr inga föräldrar i livet. Och inga syskon.
Jag har just inga syskon jag heller.

Men vi har tre underbara flickor!
Och det är det inte alla som har.
Så vi känner oss nöjda ändå.

Men en liten uns av mig hade velat
sova i ett riktigt hem.
Äta julmat från ett riktigt kök.
Sitta vid ett riktigt bord.
På en riktig stol.

Men jaja, vad är väl en bal på slottet… och det kommer ju andra jular.
Eller hur!
När vi kommer ha allt det där.
Hemma hos oss själva.
Så länge så gör vi så gott vi kan med det vi har!

onsdag 28 november 2012

Årets Adventskalender:




24 små paket.
Inhandlade.
Inslagna.
Uppsatta i små numrerade papperspåsar.

Till tre små rara ärtor blir det ju
sammanlagt 72 pyttesmå paket som skall fixas.

Men visst blev den fin!
Uppspikad direkt på väggen.

Gillar du den?
Det går bra att härmas.
Du har ju ända till på lördag på dig.

Skynda! Skynda! Skynda!


tisdag 27 november 2012

Shoppinghelvetet:



Jag trodde liksom aldrig att det här
skulle hända. Men nu har det hänt.

Jag. Är. Så. Shoppingtrött.

Jag är så sjukt trött på att dra mitt plastkort.
Jag är så sjukt trött på att shoppa.
Jag är så sjukt trött på att leta efter den ”rätta” tingesten.

Ja, men hur är det möjligt din dåre, tänker väl du.
Och ja, jag håller med dig. Jag är nog en riktig dåre.

Men jag är trött på det. Det kan inte hjälpas.
Jag har också märkt att desto mer utrymme jag 
har för att shoppa desto ointressantare blir det. 

För att ta ett exempel:
Jag var på det nya Emporia i Malmö. Det som är Skandinaviens 
största och lyxigaste shoppingmecka. Ett fullkomligt paradis för 
alla med köptvångssyndrom. Jag gick runt där ett varv bland Ralph Lauren, 
Hollister, Molo, Nina Marcs, Royal Underwear och allt vad de nu heter de där 
butikerna på Emporia.

Jag tänkte lite på när jag gick runt där, att jag för det första visste att jag 
såg ut som en bättre uteliggare. Och att jag för det andra nog hade den 
fetaste plånkan av alla som strosade runt där. 

Tanken med det hela vara att uppfylla en dröm. Drömmen var att jag skulle 
shoppa allt som jag ville ha. Jag skulle absolut inte kolla prislappen. 
Ni vet, en sån där ouppnåelig fet och våt dröm för en shopaholic. 
Men något hände med mitt psyke därinne. Ett psykbryt kanske. 

Jag. Ville. Inte. Handla. 

Jag ville hem. 
På med mysbrallan. Koka en kopp the i vårat sunkkök. 
Sitta på polackmadrassen på golvet.

Jag gick ut därifrån med 1 (en!) ynka påse. 
I påsen låg tre par trosor. Från Twilfit (!). 
För att jag behövde rena trosor och allt 
ligger nerpackat. Ren självbevarelsedrift alltså.

Men fatta hur långt mitt shoppingtrötta huvud har sjunkit! 
Jag vill inte handla. Jag kräks på det. Jag har kommit på 
att jag verkligen gillar att slaska runt i mina gamla sunkbrallor 
och flina lite i smyg åt de fina expediterna i sina lyxbutiker. Det 
är sjukt intressant att se hur de liksom nästan ser ut att må fysiskt 
illa när de ser mig i deras fina butik. 
En studie i psykologi som heter duga liksom.

Ha! De fattar ju ändå ingenting, tänker jag när jag raskt drar vidare 
med mina sluskbrallor med väl ingått häng i. Det känns som jag vet 
något som de inte vet. Eller kanske är det tvärt om?

måndag 26 november 2012

Psykolog vs Rivjärn:



När jag var yngre så var min högsta 
dröm alltid att plugga till psykolog. 

Nu räckte inte mina halvdassiga medelmåttsbetyg 
till att komma in på just psykologprogrammet på universitetet. 

Så det fick bli mitt second choice när jag valde utbildning istället. 
Men jag läste i alla fall så många poäng man bara kunde ta utan 
att gå själva psykologprogrammet. Jag tror faktiskt att jag har läst 
alla fristående högskolekurser som finns inom just det ämnet. 

Det är ju ett så himla skitkul och intressant ämne. 
Att gräva ner sig i hur och varför folk – och jag själv också för den delen, 
uppträder och beter oss som vi gör. Riktigt djuplodande navelskåderi. 
Det är smaskens det!

Men det jag tänkte komma till var, att det var nog en jädrans tur 
att jag inte blev psykolog ”på riktigt”. Stackars mina patienter om 
de hade fått mig som doktor. Jag märker att jag är alldeles för 
resultatinriktad för sånt stillsamt lull-lull. 

Nej, jag är nog mera Pang På Rödbetantypen.

En sådan här nedanstående quickfix är kanske 
inte vad man vill höra när man mår dåligt:

- Nämen för Guds skull människa, nu får du väl ta dig i kragen.

Eller den här korta och käcka: 

-         Jamen Herregud, skärp dig.

Eller varför inte den helt opsykologiska: 

-         Äsch, glöm den där gamla skiten nu så gör vi något kul istället.

Mina hemmasnickrade finfina råd fungerar ju 
inte sådär jättebra i verkligheten. Jag skulle bli 
väldigt ledsen själv om någon kastade såna 
heldumma och idiotkorkade floskler på mig. 

Om jag hade tagit mod till mig och berättat 
om något som slet och rev i min själ.

söndag 25 november 2012

Ljust & Fräscht:






...var vi på igår. 

Ni vet showen med 
Henrik Shyffert och Fredrik Lindström.

Kvällen började hos kära vänner. 
Vi inmundigade (härligt ord va!) små mumsiga munsbitar.
Dessa små delikata rackare nersköljes lämpligtvis med ett 
glas svalkande vitt vin. Fortsatte sen kvällen med en för god 
trerätters middag på Malmö Arena. Mycket trevlig avkoppling 
från vårt självvalda tattarliv!

lördag 24 november 2012

Carola & Polisen:



I förrgår hände det.
Igen. Jag blev tagen av polisen. Men jädrans vad just det verkar hända just mig.
Jag ger mig sjutton på att de där som jobbar i blåljussvängen har wanted-bilder
på just mig i sina radiobilar. Så himla fort kör jag nu faktiskt inte.

Och inte gör jag det så ofta heller. Tycker jag. 
Nä, det är nog mer att jag kör mycket bil. 
Då ökar ju liksom risken att bli tagen. Eller?

Jaja, nu åkte jag på 2000 spänn. Men det jag ska berätta nu hände en annan gång.
En annan gång då jag faktiskt råkade bli av med körkortet. Jag har berättat det förut.
Men tydligen är det så himla roande för andra. Så jag drar den storyn igen.
Bara för att roa er liksom.

Det var såhär:
Fredag eftermiddag. Jag hade klarat en svinsvår tenta i psykologi.
Facklitteraturen var på engelska. Svårt i början. Men i alla fall.

Jag hade klarat tentan. Det var fredag. Solen sken och jag skulle hem. In i bilen. 
På med stereon. Och full gas hemåt. Glad som en lärka är jag. Då pang bom!
Blir invinkad av konstapeln. Jag vet att jag har kört väldigt mycket för fort.

-         Det gick lite för fort det här, säger han myndigt.
-         Ja, förlåt. Jag vet att jag körde lite fort, svarar jag med skam i rösten.
-         Får jag se körkortet?
-         Absolut, svarar jag lika spak som jag känner mig.
-         Du, jag tänker behålla det här.
-         Vaa!?!! Men det kan du ju inte…alltså jag behöver ju..
-         Du körde väldigt mycket för fort och jag tänker behålla ditt körkort, avbryter polisen med myndig röst.
-         Du får det här intyget som visar att du får köra i 48 timmar från nu.
-         Jaha. Tack då, piper jag. Eller vad säger man.

Helt plötsligt är det inget kul alls att lyssna på hög musik eller att glädjas åt tentaresultatet eller ens att det är fredag. Jag åker vidare. Med bälte på. Utan musik. Jag är väldigt noga med att hålla hastigheten nu. Kör exakt enligt regelboken. Kör så vidare i max ett par kilometer.

Då står nästa poliskonstapel och vinkar in mig. Men alltså, nu får dom väl ändå ge sig! 
Jag HAR ju inte kört för fort nu. Dessutom har jag ju inget körkort de kan ta ifrån mig längre. Men jodå, invinkad blir jag allt.

Jag tänker lite att anfall är nog bästa försvar här. 
Så jag vevar ner rutan och säger med ett lite uppgivet småskratt.

- Jaha, vad ska ni göra den här gången då? Ska ni ta ut mig och piska mig kanske?
- Har du redan blivit stoppad, frågar herr polis.
- Ja dina kollegor stoppade mig för tio minuter sedan och tog mitt körkort, svarar jag med en suck. Så lämnar jag fram mitt provisoriska rosa papper.
Han synar pappret och småskrattar lite.

-         Ja du, det gick ju lite för fort det här också, säger han.
-         Nä, serru, det gjorde det INTE säger jag triumferande. Jag vet ju att jag hållit hastigheten, så jag fortsätter kaxigt:
-         Jag körde exakt i 90 km i timmen, svarar jag styv i korken.
-         Ja, jag har klockat dig på 88 km/tim.
-         Ha! Ja, där ser du, jublar jag triumferande.
-         Jo, men det är sjuttio här, skrattar han. Han skrattar så han nästan inte får fram orden.
-         Åh, Herregud, tjuter jag. Förlåt! Förlåt! Jag är ju inte klok, ylar jag.

Han har omåttligt roligt på min bekostnad nu.
Men så lyckas han pressa ur sig tillslut:
-         Men du, hahaha, du har ju fått ditt för idag, hahaha! Så det blir inga böter av mig. Men kör nu försiktigt hem.

Ja, jag vet! Det är liksom bara jag som lyckas med sådana här bravader. Och det värsta med hela den här historien är ju att vartenda ord är sant också. Jag är verkligen inte klok. Vilken vettig människa får för sig att kaxa sig mot polisen liksom. Och VEM mer än jag lyckas bli ertappad med att köra för fort TVÅ gånger inom en timme. Men vad är det för FEL på mig?


fredag 23 november 2012

FärgLycka:


Ord är bara too much här!


Den perfekta kulören.

Till två perfekta målare. Den ena är väldigt stolt.



Tredje strykningen av golvet. 
Färgen är verkligen en helt perfekt mix av en kall grå kulör och en 
varm beige kulör. Golvet blir exakt och precis som jag hade tänkt mig. 

Dessutom har vi nog lyckats få tag i Ystads noggrannaste och mest 
punktliga målare. Kommer på exakt utsatt tid. Gör ett wunderful jobb. 
Städar efter sig. Är dessutom supertrevliga!

Tjoohoo liksom, vad mer kan man begära. 
Sen vi landade i Sveriges Vackraste Stad 
så bara faller precis alla pusselbitar på plats. 
En efter en. Det är som ett dominospel här!
Eller kanske ett lyckorus.

torsdag 22 november 2012

Pilska Män:



Jag tänker lite. Nu igen. 
Kanske tänker jag för mycket.
Vad vet jag. Men i alla fall. 
Nu tänker jag.

Jag tänker lite på det här med mäns sexlust.
Den där lusten verkar ju vara en aldrig sinande
källa liksom. Men what the fuck? 
Får dessa hanhundar liksom aldrig nog nån gång.

Så kom det då en dag när jag istället funderade åt
helt andra hållet. Jag tänkte lite oroligt att med stigande
ålder så kanske pilskheten istället skulle avta.
Jo, jag kände nog en viss oro för det.

Det där hornyhorny hos hanen här hemma
är ju ändå ett slags tecken på något. Eller hur.
Kanske ett tecken på kärlek eller kroppskemi
eller ja, inte vet jag. Kanske bara på att någon
fortfarande uppskattar ens lätt bedagade kropp.

Jaja, så blev jag då hur som helst lite orolig över
det där med den stigande åldern, lusten och intresset.
Jag menar hur kul vore nu det. Om det nu skulle dö ut liksom.
Men ack som jag bedrog mig. Eller oroade mig i onödan.

Min pilske man går ständigt runt och torrjuckar som en horny hanhund.
Han går igång på mig hur jag än ser ut. Men vad är det för fel på karln?
Jag kan sluska runt i den mest avtändande outfiten.
Men kroknar han den gamla rackaren? Nä, inte en endaste liten bit.

onsdag 21 november 2012

Prickigt & Rutigt:


Tapetprover. Kanske hälften prickigt, hälften rutigt.

En lite lätt smutsrosa nyans.Det blir lagom mycket rosa till en Liten Ljuvel.

Tapeten kommer från Lilleby Kids. Den finns i en fin grå och fin beige också.

Jag funderar på om inte den här lilla godingen
till tapet ska få pryda Astrids fina flickrum.
Jag tror den blir perfekt till en Liten Ljuvel.
(Ja, jag vet att jag stavar ordet juvel fel, men det ser så
snyggt ut när ordet liten och ordet juvel är lika).

Astrid själv vill ha ett rosa rum. Såklart.
Allra helst med Hello Kittymotiv på tapeten.
Jag hatar den där feta lilla Hello Kittyfiguren.
Ful är hon och illrosa fulfärg har hon. Skrikrosa - Skrikfult.

Stackars barn tänker du, att hon inte kan få välja själv.
Nej, just det. Det får hon inte. Jag står inte ut med att
gå in i nån smetig och smaklös Hello Kittygegga varje
morgon och varje kväll.

Sen tror jag inte att det går någon större nöd på just lilla Astrid.
Hon har ju faktiskt mat för dagen, tak över huvudet och en familj
som älskar henne. Det finns barn som inte har något av det där.
Men vid den lilla feta Hello Kittyfiguren sätter mamman stopp.


tisdag 20 november 2012

Jag Skryter Aldrig:


Before....
...and After.


Jag har använt en ren grå NCS-färg utan röda eller blå stick.

Siffrorna har jag stöpplat dit med vitt. Använd extremt lite färg på stöppeln.           
Jag gillar inte när folk skryter. 

Så därför tänker jag inte berätta 
att jag har sålt de här fina plåtskåpen. 

Jag tänker inte heller berätta att jag fick 20 000 kr för dem.
Tjugotusenkronor!? En tvåa och fyra nollor.
 VA!? Fatta´ru!

För lite färg och några plåtbitar. 
Folk är verkligen inte kloka.

Skåpen som jag köpte för 100 kr i Lindesberg. 
Sen målade jag om dem och snyggade till dem. 

Men som sagt. 
Det där med den stora pengahögen och alla 
de där nollorna, det tänker jag inte berätta om.

måndag 19 november 2012

Den Perfekta Bloggstilen:



Jag tänker lite på andras lyckliga bloggliv.

De här perfekta bloggerskorna har alltid 
ett helt makalöst och ett helt fantastiskt liv.

Aldrig att man läser om sunkfrukostar, småtjafs, truliga ungar eller bara lite vanligt hederligt äktenskapstjafs. Det kanske inte finns hos dem. Bara här finns sånt.

Bloggerskorna har ungar som ser ut som små designade minifashionistor. De där söta ungarna har alltid svindyra märkeskläder på sig. Till frukost. Tycker deras ungar om sånt?

Bloggerskorna äter alltid helt fantastiska och fullkomligt makalösa frukostar också. Bloggerskorna har då alltid fluffiga hotellmorgonrockar på sig.

De snygga bloggerskorna ser alltid lite lagom nyknu..ade och charmigt rufsiga ut i håret på sina foton. Var gör dom av sina designerungar när de håller på med sånt mellan lakanen? Eller nej visst ja, deras ungar sover ju alltid i sina egna sängar, så dumt av mig.

Bloggerskorna är alltid precis lagom mejkade vid sin fantastiska frukost också. Undrar hur tidigt de går upp egentligen? Ofta har de fantastiska bloggerskorna också ena benet lite lagom nonchalant uppslängt på en stol. Benet är alltid nyrakat. Förstås. Något annat vore ju otänkbart.

Frukostarna består alltid av sånt som varma och nybakade scones med hemslungad honung och egenkokt marmelad. Eller man kanske inte kokar marmelad. Jag har liksom ingen fucking koll på sånt.

Till det dricker de färskpressad apelsinjuice i rätt sorts glas. Eller en egenmixad smoothie. Smoothie är bra. Smoothien måste alltid vara svagt rosa. Det ger det precis rätta skimret i alla de där bloggfotona som någon tar på Happy Familyidyllen. Fotona har alltid ett pålagt glamourfilter i efterredigeringen i PhotoShop.

Vem är det egentligen som fotar alla bilderna? Eller springer den perfekta bloggerskan runt och använder självutlösaren på kameran. Då måste hon ju i så fall dra iväg fort som fasiken till sin uttänkta position vid sitt designade köksbord. Hon måste ju sladda in som själva faan vid köksbordet för att hinna sätta sig rätt, sära lagom mycket på hotellmorgonrocken och låta det där nyrakade benet nonchalant komma tillrätta på stolen.

Jag tänker att bloggerskans image nog är väldigt viktig. För henne.

söndag 18 november 2012

Jag tänker INTE ångra mig:



När jag pluggade till Arbetsvetare var ett av ämnena filosofi. 
Jag älskar filosofi! 

Jag minns en intressant studie som handlade om vad vi människor ångrar i livet. 
Man hade djupintervjuat människor på Hospice (vård i livets slutskede). 
Människor som visste att de bara hade veckor kvar att leva. 

A-l-l-a svarade med liten variation lika. 
Är det inte sorgligt hur vi alla verkar göra samma misstag. 
Igen och igen.

Det ångrar vi människor:

Uppfyllt våra drömmar, i stället för att lyssna på andra.
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskade att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

 Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina partners. Alla män ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

Vågat säga ifrån.

– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv. Många utvecklade en bitterhet över detta.

Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknat sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla.

Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron.


lördag 17 november 2012

Lördag 07.00:

Första strykningen.

Vi bor på ett bygge.

Lite BeforeAndAfter-känsla redan.

Jag är så himla nöjd redan.

Vad mer kan man begära än män på knä.
Lördag morgon 07.00.
Våra supertrevliga målarkillar
står i givakt. Alla golv i huset ska målas. 
Huset har ju, för att förklara för er som inte 
varit här, en boyta på 350 kvm. 

Bottenvåningen:  
Två 1:or om vardera 45 kvm. 

Mellanvåningen:  
Idag finns kök, sovrum, kontor, allrum och den 
där gräsliga inomhusbaren plus lite annat. 

Takvåningen: 
Tre sovrum samt allrum och det där badrummet med det fula 
röda kaklet som nån satt dit. Det som fick det att likna bordell.

Jaja, hur som helst. 
Imorse startade våra trevliga Ystadskillar med projekt: 
Målning av golv. Alla trägolv ska bli ljust grå. 

Familjen bor numera i 1 rum och kök. Sedan ska den ena 1:an bli till vårt nya kök. Ett måste med kök på bottenvåningen med utgång till trädgården. Alla väggar ska då blåsas ut i den lilla ettan, så vi får ett stort härligt kök. Den andra lilla lägenheten på bottenvåningen kommer vi behålla för uthyrning. Det idag befintliga köket på mellanvåningen ska bli vårt nya fina badrum. Såklart måste vi ha ett stort fett badkar där man kan ligga och bara njuta.
Det kommer bli så himla fint!

fredag 16 november 2012

Lurendrejeri & Korkade Män:



Jag tänker lite på det här
med falsk marknadsföring.

Det är ju det vi flickor, tjejer, kvinnor och tanter håller på med.
Ni vet, när vi flickor, tjejer, kvinnor och tanter ger oss ut på krogen eller
var vi nu raggar någonstans nuförtiden.

Att ljuga och lura dessa korkade pojkar, killar, män och gubbar
bara sådär rakt av och utan att skämmas det minsta heller.

Pojkar, killar, män och gubbar däremot är helt igenom ärliga.
Pojkar, killar, män och gubbar visar stolt upp både sin flint, 
sin mer eller mindre begynnande ölmage, sin taskigt skötta 
tandstatus och sina oborstade skor med gräsligt vita tubsockor i.
Det verkar inte bekomma dem det minsta.
Undrar om hanarna tänker: What you see is what you get liksom.
Det är ju ändå mer ärligt. Det får man ju ändå ge dem.

Men hur gör vi kvinnor?
Jo, vi kör minsann med falsk marknadsföring vi.
Vi trycker in arslet i slankande strumpbyxor.
Såna små jädrans miniminibrallor som man blir
helt svettig av innan man lyckats krångla in sig i dem.
De där små spektaklen som dyrt och heligt lovar en 
magisk hålla-in-magen-effekt.

Kanske använder vi pushuptrosor också.
Jo, det finns såna. Med extra inlägg för de med obefintliga skinkor.

Många plussar minsann också på en extra storlek eller 
kanske två, på tuttarna. Allt med hjälp av en rejäl pushup-behå 
för tuttar i olika stadier av häng och varierande storlekar.

Till det kommer utslätande primer till ansiktet som gör oss 
några år yngre för en kväll. En fet foundation som täcker de 
flesta rynkor och den allmänt dåliga hyn med solfläckar och nariga rynkor.

Vi smäller dit dödsföraktande långa lösögonfransar.
Vi limmar på centimeterlånga lösnaglar på fingrarna.
Vi trasslar in oss i massor med löshår. 
Eller kanske har vi extensions i håret.
Men det är ju lite same same ändå.

Vi spökar ut oss i astajta jeans, eller kanske en ståogåklänning. 
Jo, just en sån klänning som man måste stå och gå i hela kvällen. 
För om man sätter sig ner i den där jäkla klänningsjäkeln så syns 
för det första magen, och om man har riktig otur så har man som 
kon flera magar staplade på varandra också. Dessa äckelmagar 
måste ju till varje pris döljas. Såklart. 
Eller så har man sån tur att man bara har en mage. 
Men man kan ändå inte sitta i klänningsjäkeln för den 
är alldeles för fucking tajt för något annat än att just stå och gå i.

Jag skulle bli skitsur om jag träffade en man på låt säga krogen. 
Så ska vi då lära känna varandra lite bättre. Ja, ni fattar vad jag menar. 
Pilla, klämma, trycka och känna lite här och där. Och så har han då kört 
med falsk varudeklaration. Typ att bullen i brallan håller med än den lovar. 
Jaja, kanske är det bara jag som tänker på sånt här.

Men håll med om att det borde finnas fog för en stämning för just 
falsk marknadsföring. Undrar när vi får höra talas om första åtalet 
från någon lurad stackars hanhund.
Jag menar nån himla paragraf kan de väl använda sig av för att hävda 
falsk varudeklaration eller nån himla slags ” lova mer än den håller garanti”.

Vi honor kanske borde akta oss.
Akta oss som ögat.